Publicerad 2008-04-28

Nyanseras debatten om näringslivets ansvarstagande inför OS? Vi hoppas det

Diskussionen om hur omvärlden ska förhålla sig till att världens största diktatur arrangerar världens populäraste sportevenemang har polariserats och om man inte bojkottar spelen, både som atlet, åskådare och sponsor riskerar man att bli kritiserad som aktiv supporter av Kinas systematiska förtryck på i princip samtliga punkter på listan över mänskliga rättigheter. Därför är det glädjande att se tecken på lite mer nyanserade ställningstaganden, som när Aftonbladet bestämt sig för att upplåta en halvsida åt Amnesty varje dag under hela OS.

Det är Dagens Media som rapporterar att Aftonbladets sportbilaga Sportbladet beslutat sig för att ge Amnesty förfoganderätt över en halvsida i tidningen under hela OS och kvällstidningen tar därmed ställning på ett begåvat och nyanserat sätt som resten av näringslivet gott kan kopiera.

I lördagens DN intervjuar Annika Persson några aktuella författare med Kinakännedom om hur de tycker att man ska förhålla sig till regimen i Peking och svaret sammanfattas i rubriken “Åk till Peking men blunda inte“. Hos Aftonbladet innebär det att man låter Amnesty internutbilda personalen på tidningen om mänskliga rättigheter inför de olympiska spelen så att man kan ha med det i bakhuvudet inför de reportage som kommer att göras utanför arenorna.

Som auktoritet på området är Amnesty naturligtvis en bra partner för Aftonbladet och eftersom organisationen också aktivt försöker påverka företag och organisationer att ställa krav på sina kinesiska samarbetspartners att respektera mänskliga rättigheter är det klokt att samarbeta med dem, eller någon annan organisation med insikt i mänskliga rättigheter, istället för att stänga dem ute. Amnesty Business Groups aktuella kampanj för att uppmanar bloggare att manifestera sitt stöd för mänskliga rättigheter genom en gul knapp på sin sajt lär leda till en del arga angrepp på stora företag. Det kan förhoppningsvis övertyga dem om att det finns ett utbrett behov bland konsumenter av att veta att det man köper är schysst, på många sätt.

Självfallet måste företag utbilda sig så att de på ett betryggande sätt kan säkerställa att det inte förekommer brott mot mänskliga rättigheter i sin produktion men det känns nyanslöst att som en del aktivister argumentera “den som inte är emot Kina, är med Kina” som en parafras på en argumentation som förts av maktfullkomliga ledare i århundraden. Och frågan är om inte även aktivister, som sällan ifrågasätts eftersom de ju strider för den goda saken, ändå börjar ifrågasättas eftersom deras påståenden ofta är relativt endimensionella?

I fredagens New York Times fanns en artikel om flera av de olympiska sponsorerna returnerar kritik till en organisation som kritiserat dem för undfallenhet. Aktivistgruppen Dream for Darfur, med skådespelerskan Mia Farrow i spetsen, publicerade i torsdags en rapport med svidande kritik mot de flesta större olympiska sponsorer. Aktivistgruppen hade bett sponsorerna om en rad åtgärder, från att träffa Farrow till att kontakta både FN och Internationella Olympiska Kommitten om läget i Darfur och när en majoritet avböjde slog gruppen fast att företagen gjorde lite för att förbättra läget i regionen. Det är naturligtvis en generande uppenbar pr-kupp med syfte att försöka återfå lite strålkastarljus på problemen i Darfur när fokus flyttats till Kina och sådan opportunism gör dem naturligtvis sårbara för granskningar. Coca-Cola, Johnson & Johnson och General Electric gick alla ut och kritiserade Dream for Darfur för att uppfinna en egen linjal och sedan mäta alla andra enligt den. Allra längst gick Coca-Cola som i ett skriftligt uttalande dessutom konstaterade att “det är en händelsernas ironi att en organisation som inte har minskat lidandet för en enda individ i Darfur kritiserar dem som hjälper tusentals varje dag”.

För alla oss som jobbar med seriös journalistik finns det en lång tradition att försöka återspegla båda sidor av en historia, att inte okritiskt acceptera propaganda men inte heller ensidigt kritisera någon. Det är svårt att hitta positiva sidor av en diktaturs förtryck av mänskliga rättigheter men vi kan alla hitta en vinkel som visar på att det är möjligt att förändra saker. Självklart ska dock fortfarande ställa oss frågan om de gör rätt saker och om de gör saker rätt men det finns en risk i att vi faller för frestelsen att göra Det Stora Avslöjandet som ska göra oss hyllade i Journalisten och i vår iver ignorerar de fakta som skulle kunna ge en mer nyanserad bild men samtidigt minska avslöjandets kraft

För oss som håller på med affärsjournalistik innebär det att lyfta fram inspirerande exempel på när företag förbättrar arbetsförhållanden i sina fabriker och upptäcker att det också ger dem ökade vinster i form av ökad arbetsglädje, bättre kvalitet och minskade rekryteringskostnader. Allt annat är en dålig affär eftersom det knappast är ett företagande som är hållbart i längden. På CSR i Praktiken.se bloggar vi därmed både för mänskliga rättigheter och för hållbart företagande eftersom de går hand i hand.

För att inte bli lika endimensionella som en del aktivister, och därmed riskera samma kritik som dem, är det viktigt att alla företag som rapporterar om, eller gör affärer med Kina, försöker nyansera bilden av såväl Kina, OS, som arbetet med mänskliga rättigheter.

En av demokratins viktigaste verktyg är kommersialism eftersom det leder till förbättrade levnadsvillkor som i sin tur är en förutsättning för att demokrati och fred ska kunna slo rot (vilket ju Mohammad Yunus belönades för med Nobels fredpris). Indirekt kan kommersialism leda till snabbare förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter, om så bara på de fabriker där kunderna kräver att man respekterar arbetarnas rättigheter. Låt oss hoppas att vi framöver kommer att få se fler exempel på där detta reflekteras i debatten.

/Redaktionen

ANNONS

KOMMENTERA ARTIKELN:


Lägg till som Technorati-favorit Bloggtoppen.se Affärsverksamhet bloggar