Alla var där. Det låter som en rubrik hämtad från Svensk Damtidning för att beskriva en societstillställning på femtiotalet, och kräver en snäv definition av vilka som ingår i begreppet ”alla” för att inte bli en uppenbar lögn, men intrycket när man tittade ut över de som minglade när Postkodlotteriet arrangerade sitt påkostade klimatevenemang var att alla var där. Det är en sällsynt känsla i hållbarhetssammanhang eftersom uppdelningen i ekonomisk, miljömässig och social hållbarhet samtidigt delar branschen i tre delar. Ibland möts de vars stora intresse är ekonomisk hållbarhet med de som ägnar sig åt miljömässig hållbarhet, men representanterna från den sociala sektorn brukar då lysa med sin frånvaro. Det är synd, för alla tjänar på att träffas och lära känna varandra lite mer. (Det vilar därför ett speciellt ansvar på de som arrangerar tillställningar med hållbarhetsprofil att också skapa program som är relevanta för alla parter.)

Postkodlotteriet hade valt ut de nästan tusen personer i Sverige man ansett kan påverka klimatfrågan mest, både hemma och utomlands och bjudit in dem till sitt klimatevenemang. Det hedrar Postkodlotteriet att man försäkrat sig om att representanter från alla sektorer fanns på platser. De flesta stora svenska företag fanns representerade med styrelseordförande, VD eller i alla fall hållbarhetschef och de minglade med ordföranden och generalsekreterare från Sveriges största och viktigaste organisationer med fokus på miljö och sociala frågor. Lägg till representanter för mindre organisationer, politiker och ägare för de största mediehusen och man har visst fog för påståendet att alla faktiskt var där.

Mellan kindpussarna och handskakningarna under minglet i Gyllene salen och Blå hallen diskuterades livligt orsakerna till varför Postkodlotteriet bjuder in till ett så påkostat och storlaget evenemang? I sina inledande ord tog Postkodlotteriets VD Niclas Kjellström-Matseke upp frågan och pekade på att deras affärsidé faktiskt handlar att skapa förändring i samhället. Mellan raderna stod det klart att ett evenemang som detta är ett sätt för Postkodlotteriet att själva påverka och skapa en plattform för diskussion utan att gå via organisationerna, som ju får hundratals miljoner varje år.

Innan Kjellström-Matseke höll sina inledande ord, men efter det att alla vanliga gäster satt ner och när  också vip-gästerna satt sig ner och när till slut även jätte-vip-gästerna hunnit glida ner för mittgången och inta sina platser närmast scen, var stämningen i Blå hallen varken optimistisk eller pessimistisk, men förväntansfull. På de fyra jätteskärmarna som utgjorde bakgrunden till scenen syntes en skogsbacke och klimatevenemangets egen logo – men vad skulle det innebära egentligen? På väggarna runt oss projicerades fjärilar och högt över oss hade taket förvandlats till en blå himmel med vita fluffiga moln. Skulle detta bli ännu ett evenemang där klichéerna fladdrar som fjärilar ur talarnas munnar och där teoretiska klimatbalonger fylls med varmluft? Nog för att både Bill Clinton och Tony Blair gjort en del klyftiga klimatinitiativ på sistone och dessutom funkar som publikdragare i nästan vilket sammanhang som helst, men kommer de säga något vi kan ta med oss hem förutom bilderna vi smygtar på dem med mobiler och pocketkameror, eller de fototillfällen som fanns för de jätte-vip-gäster som fick skaka hand med dem innan?

Statsminister Fredrik Reinfeldt inledde med att konstatera att jorden har feber. En förvänadsvärt simpel liknelse för att komma från honom men så talade han också med ett mer jordnära, mindre tillknäppt och tillrättalagt språk än han brukar. Trots det framstod han ändå som  mer statsmannalik än han kanske någonsin har gjort. Det var som  det faktiskt börjat gå upp för honom att det är han som leder EU när klimatförhandlingarna i Köpenhamn ska baxas i mål i slutet av året. Statsministern slog därför an en ton över den normala partiledarretorik som han annars har så svårt att släppa. Ett tecken på detta var hans konstaterande att även den nuvarande oppositionen, den förra regeringen, ska ta åt sig äran för att Sverige är så långt fram på klimatområdet som vi är idag.

Professor Wangari Maathai personifierar ”jordnära”. Hon fick Nobels fredspris 2004 och den organisation hon grundat, Green Belt Movement, har sedan starten 1977 planterat över fyra miljoner träd. Träden och skogarna var också temat för hennes tal. Hon pekade på att en femtedel av världens koldioxidutsläpp orsakas av det faktum att skog huggs ner och det är därmed ett problem som påverkar vårt klimat i högre utsträckning än den samlade transportsektorns utsläpp. Professor Maathai beskrev hur klimatförändringarna faktiskt redan påverkar vardagen i Kenya, till skillnad från i många länder i västvärlden, däribland Sverige, där klimatförändringar fortfarande är ett abstrakt koncept:
– Klimatförändringar är på riktigt, de sker här och de sker nu! slog hon fast och fortsatte genom att sätta klimatförändringarna i ett nytt perspektiv:
– Planeten kommer att överleva klimatförändringarna genom att anpassa sig – det har den gjort i miljontals år. Frågan är snarare om människan kommer överleva klimatförändringarna – kommer vi att klara att anpassa oss? undrade professor Maathai som är kritisk till abstrakta resonemang om klimatfrågan:
– Vi är miljön. Vi kan inte separera oss från miljön genom att prata i abstrakta termer! Vi måste lära oss att reducera vår konsumtion, att återanvända det vi har och återvinna det vi inte längre vi har. Och så måste vi lära oss att respektera miljön, avslutade professor Maathai med emfas. Som åhörare är det omöjligt att inte beröras av hennes budskap, om inte annat så för den allvarliga energi hon har för att visa hur allvarligt problemet är och det var flera tillfällen som det såg ut som att hon var nära tårarna, så berörd var hon. Och så berörde hon oss.

Det är viktigt att inte låta sig överväldigas av problemets omfattning utan istället försöka inspireras att göra något, förklarade Maathai när kvällens konferencier Fredrik Skavlan frågade henne om hur man håller uppe hoppet. Ett inspirerande exempel på att man kan göra något är den svenska regeringens klimatproposition, menade kvällens nästa talare, den förre detta brittiske premiärministern Tony Blair som förra året grundade organisationen Breaking the Climate Deadlock Initative och som reser runt för att försöka röja hinder inför förhandlingarna i Köpenhamn.

Till såväl statsministern som miljöministerns (som också var på plats) förtjusning inledde Blair med att sätta den svenska regeringens klimatproposition i den internationella kontext det förtjänar. Han pekade på att den är en av de modigaste och mest ambitiösa planer som någon regering lanserat och att den går längre i sin ambition att minska beroendet av fossila bränslen än de flesta länder.

Blair fortsatte med att understryka att det är nu det är dags att agera för att rädda vårt klimat. Från sin erfarenhet att ha suttit i premiärministerstolen vet han att det ibland inte går att välja den ena eller andra av två stora frågor i samtiden – man måste hantera båda. Han gjorde det kinesiska ordet för kris till symbol genom att poängtera att det innehåller två tecken; det ena står för fara och det andra för möjlighet. Kina blev också temat för återstoden av hans tal.

Under det närmaste åren kommer både Indien och Kina satsa stort på att bygga ut sin energiproduktion för att kunna stödja den industriella revolution som pågår på landsbygden i de bägge länderna just nu. Av dessa kraftverk räknar man med att 70-80% av dessa kommer att vara kolkraftverk. Kina kommer ensamt att bygga lika många kolkraftverk under de närmaste tio åren som hela Europa gjort sammantaget sedan andra världskriget, berättade Blair. För att sätta tillväxttakten i perspektiv förklarade Blair att om Storbrittannien helt slutade släppa ut koldioxid imorgon skulle minskningen ha kompenserats av ökade utsläpp i Kina inom 18 månader.
– Att säga att Kinas industrialisering inte kan äga rum av klimatskäl är detsamma som att säga till dem att de måste förbli fattiga, för vår skull. Deras industrialisering kommer inte, och bör inte, stoppas men vi måste hjälpa dem att göra det på ett sätt som gör att de inte upprepar våra misstag! slog Blair fast som även han var oväntat känslomässig i sin argumentation.

Sett i det perspektivet framstår faktiskt Vattenfalls Carbon Capture & Storage-projekt som än mer viktiga och som en logisk del av företagets hållbarhetsarbete, snarare än ett spel för gallerierna, vilket kritikerna ofta beskyllt det för att vara. Blair betonade att vi i vår strävan efter att rädda klimatet inte får låta det bästa bli det godas fiende utan göra allt vi kan för att minska utsläppen av koldioxidgaser i atmosfären. Carbon Capture & Storage-teknik är absolut nödvändigt för att hjälpa Kina minska sina utsläpp och ju snabbare tekniken kommer fram ju bättre.

Blair avslutade med en verbal passning till statsminister Reinfeldt och poängterade att han ansåg att klimatförhandlingarna i Köpenhamn var den svåraste förhandling som världen någonsin gjort. Med tanke på klimatsituationens allvar måste USA minska sina utsläpp till en tiondel av var de är idag och Europa sänka sina utsläpp till en femtedel av dagens nivåer för att inte uppvärmningen ska utlösa ostoppbara klimateffekter som för alltid förändrar vår planet.

– Resultatet från förhandligarna måste vara en plan som är radikal – annars kommer det inte att fundera – och samtidigt realistisk – annars kommer man inte kunna enas om den, menade Blair som avslutade med att säga att förväntningarna inför en förhandling aldrig varit högre men att han hoppades att vi skulle leva upp till dem. Man anar att en och annan bekymrad rynka vid det här laget syntes i statsminister Reinfeldts panna. En av hans uppgifter fram till klimatkonferensen är liksom Blair att kratta managen, prata och lyssna med alla och försöka se till att det inte blir en tillställning där alla skyller på alla för att själva slippa ta ansvar.

När President Bill Clinton intagit scenen började han med att försöka gjuta hopp både statsministern som publiken genom att peka på det faktum att såväl en majoritet av det amerikanska folket som de amerikanska politikerna idag vill göra något drastiskt för att minska vår klimatpåverkan. Både Obama och McCain gick ju till val med löften om en annorlunda klimatpolitik än sin företrädare. President Clinton menade också att en del av oviljan att inse situationens allvar i USA har att göra med att många politiker inte sett frågan som tillräckligt viktig för att påverka deras chanser till återval beroende på hur de agerar.

– Vi måste få folk att förstå att det går att tjäna pengar på att minska vår konsumtion av fossila bränslen, sa president Clinton och fortsatte:
– Vi måste få folk att inse att det inte bara är de rika i världen som har råd att göra något för klimatet.
Det är därför som Wal-Marts initativ i klimatfrågan är extra viktiga eftersom de fungerar som exempel på att man kan göra varor som både har lågt pris och låga koldioxidutsläpp, menade President Clinton som är en varm förespråkare av energibesparingar som ett sätt att minska utsläppen. I en internationellt uppmärksammad studie som McKinsey & Co gjort för Vattenfall är det tydligt att några av de mest effektiva besparingarna också ger mest ekonomiska besparingar. Dessutom går dessa besparingar snabbare att genomföra än om vi ska investera i att bygga ut kapaciteten för att producera förnyelsebar energi. Att spara energi är enkelt och bra för alla menade president Clinton som summerade sin ståndpunkt med att ”The low hanging fruit should be picked first!”.

För att få fart på de åtgärder som behövs för att ställa om till en ekonomi som inte är beroende av fossila bränslen krävs det mycket investeringar. president Clinton pekade dock på det faktum att nästan en tiondel av världens samlade ekonomiska stimulanspaket på 2 700 miljarder dollar vikta till gröna investeringar, eller 230 miljarder dollar, och menade att det är den stimulans vi behöver.

– Vi måste sluta prata om vad vi ska göra och fokusera på hur vi ska minska utsläppen! Det är ekonomi som får världen att gå runt så vi måste börja prata om hur vi kan finansiera lösningarna och delar av lösningarna. Klimatkrisen löser vi genom att svara på frågan ”hur”, inte ”vad”! summerade en tydligt frustrerad president Clinton. Han menade samtidigt att de personer som inte tror att vi kan lösa problemet är de som utgör största risken på vägen till förändring men gav publiken rådet att underminera deras argument genom att visa att det också är bra för affärerna och våga prata pengar.
– Gå härifrån och fråga er vilken del av hur-et ni kan bidra till att lösa. Och gör det sen! avslutade president Clinton inför de tusentalet personerna i publiken.

Det råder ingen tvekan om att Postkodlotteriet  gjort sin hemläxa när det gäller att välja ut de som skulle få en inbjudan till evenemanget i Stadshuset. Vi noterade väldigt många av de som har störst möjligheter att påverka både den offentliga sektorn, frivilligsektorn och den privata sekotorn i vimlet (bland annat många från vår egen lista över 100 påverkare). Alla var verkligen där.

Sverige är en internationell förebild i klimatsammanhang eftersom vi sedan vi införde koldioxidskatt i början av nittiotalet lyckats med konststycket att ha en tillväxt a par med resten av världen, men med mycket lägre utsläpp. Vi är förebilden det hänvisas till när man världsamfundet pratar om den ”low-carbon-economy” som alla måste övergå till för att rädda klimatet och det är därför passande att det just är en svensk som är ordförande i EU när klimatkonferensen genomförs. Som svenskar och förebilder är vårt ansvar också stort att fortsätta gå i bräschen, men också att dela med oss av hur vi gjort. Ju mer vi kan påverka, ju större ansvar har vi. Allra störst ansvar har de tusen person som Postkodlotteriets anser kan påverka mest och som därför var bjudna till klimatevenemanget i Stadshuset. För alla var där.

Ps. ”Gå härifrån och fråga er vilken del av hur-et ni kan bidra till att lösa. Och gör det sen!” sa president Clinton. Som tidning är vårt mål att bidra genom att inspirera våra läsare genom att bistå er med runt 500 konkreta exempel på hur andra företag gjort för att bidra till en mera hållbar värld. Just det, vi skrev ”hur”.