Publicerad 2009-10-09

Debatt: Om hållbarhet måste motiveras med lönsamhet riskerar vi tappa perspektiven

Att allt för ensidigt fokusera på lönsamhet är ett föråldrat och isolerat synsätt när man pratar om hållbarhet. En brist på helhetsgrepp om hållbarhet och därmed hur företag ska bidra till ett hållbart samhälle är en perspektivmiss som både saknas i Per Grankvists bok och i CSR-debatten i stort, skriver Niclas Ihrén, Tällberg Foundation. Håller du med eller har du en helt annan åsikt? Skriv din kommentar efter artikeln och delta i debatten!

Per Grankvists bok är bra. Den behandlar väsentliga frågor för företag, och den gör det med en mängd användbara exempel, som visar att ett större ansvarstagande ofta är lönsamt. Men perspektiven i boken riskerar likafullt att bli missvisande. Varför?

Boken börjar med diskutabla definitioner vilket ger en svajig grund. I boken inleder Per Grankvist med att hävda att ekonomiskt ansvarstagande är ”att tjäna så mycket pengar som möjligt”. Det ifrågasätter jag. Många socialt inriktade företag väljer att tjäna ”tillräckligt” med pengar för en långsiktigt god avkastning och därutöver att optimera andra mer socialt inriktade mål. Skulle inte detta vara lika, eller snarare mera, ansvarsfullt?

Under denna fråga ligger en avgörande fråga om synsätt: Jag menar att företagen är en integrerad del av samhället och följaktligen påverkar samhället både positivt och negativt. Att enkom fokusera på lönsamhet till ägarna är ett isolerat synsätt som bortser från all annan påverkan. Ett sådant synsätt kan aldrig leda till långsiktig hållbarhet.

Per talar emellertid också om att socialt ansvarstagande innebär att agera som en ”god samhällsmedborgare”. Detta är förstås inte fel, men vad betyder det egentligen?

Per ser det också som självklart att företagens roll är bara att ”tillhandahålla de produkter och tjänster som tillfredställer kundernas behov”. Detta anser jag vara ett ohistoriskt och alltför inskränkt perspektiv. Ett aktiebolag (”a limited company”) är en samhällelig konstruktion där vi reducerar företagets, dess aktieägares och dess lednings ekonomiska ansvar gentemot samhället i gengäld för det värde företaget skapar för samhället. Denna 150-åriga samhällskonstruktion blir meningslös och ologisk om inte företaget tillför samhället ett värde. I detta ligger att bidra till att samhället som helhet blir mera hållbart istället för det omvända. Om företaget gör samhället mera ohållbart orsakar det ju samhället skada snarare än att tillföra det värde i ett längre perspektiv, även om det utför uppdraget att förse sina kunder med de produkter och tjänster som de efterfrågar.

Det allvarligaste perspektivmissen i boken handlar dock om brist på helhetsgrepp om hållbarhet och följaktligen hur företag skall bidra till ett hållbart samhälle. Startpunkten måste vara att förstå vad ett hållbart samhälle är. Idag står vi inför hållbarhetsutmaningar som utgör stora hot mot vårt samhälles grundvalar på lång sikt och även på kortare sikt.

Klimatförändringen som drivs av utsläpp av växthusgaser som alla företag och mänskliga aktiviteter bidrar till är ett sådant hot. Utslagningen av ekosystem och enskilda arter som är väsentliga för vår överlevnad är ett annat hot (Enligt senaste rapporten från Millennium Ecosystem Assessment så är ungefär 60% av våra ekosystem globalt utsatta för ohållbar och irreversibel utslagning, inklusive utslagning av ett ökande antal enskilda arter).

Att haven blir alltmer utfiskade på den fisk vi behöver till mat är bara ett exempel på denna utveckling, som också illustrerar de ekonomiska värden som är satta på spel.

Vi har också en snabb förbrukning av många kritiska råvaror. Att de fossila bränslena kommer att ta slut så småningom är välkänt, vilket leder till kraftigt förändrade förutsättningar för nästkommande generationer, men vi riskerar också att göra slut på många väsentliga metaller i brist på fungerande återvinningssystem runt om i världen.

Rent vatten är också en kritisk resurs och tillgången på färskvatten minskar snabbt i många delar av världen. Om man istället tittar på sociala faktorer så har den globala fattigdomen ökat under de senaste 10 åren. Nu ökar också arbetslösheten, och i synnerhet ungdomsarbetslösheten i stora delar av världen. Flyktingströmmar ökar som konsekvens av klimatförändring och regionala konflikter. Samtliga utmaningar ovan förvärras också av fortsatt snabb befolkningstillväxt i delar av världen samt extrem överkonsumtion i andra delar. Och så vidare.

Dessa hot är reella och de är större än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. De utgör de mänskligt skapade konsekvenserna av en globalisering som också fört mycket gott med sig. Slutsatsen är ändå tydlig, okunskap och brist på ansvar har skapat detta. Skulle en djupare förståelse av ordet ”ansvar” kunnat förändra utvecklingen? Kanske.

Hållbarhet handlar om att adressera dessa mänskligt skapade hot och att därigenom förbättra samhället så att vi har ett bättre och mera stabilt och värdeskapande globalt samhälle att lämna till våra barn. Om man inte bidrar till att förbättra någon, inte en enda, av dessa sammansatta utmaningar kan man knappast hävda att man arbetar för hållbarhet. Detta är grundkravet för CSR. Allt annat är dessvärre ”green washing”, eller helt enkelt okunnig naivitet rörande utmaningarna.

Att sätta företagets påverkan på ekonomiska, miljömässiga och sociala faktorer i kontext av hur dessa faktorer utvecklas eller behöver utvecklas lokalt, regionalt eller globalt är också ett krav enligt GRI (Global Reporting Initiative, standard för hållbarhetsredovisning).

Här tappar Per Grankvist tyvärr bort sig. I boken ställer han nämligen inga krav alls på nivån på de insatser som görs för att de skall kvalificeras som ”CSR”. Detta är ett huvudproblem, inte bara i boken, utan i CSR-debatten i stort. Om ett företag bedriver en extremt ohållbar verksamhet som förvärrar flera av hållbarhetsutmaningarna ovan så borde kanske inte 5% energibesparing kvalificera som ett offensivt CSR-arbete.

Låt mig ta ett exempel. Ett företag som tillverkar cement har en mycket ohållbar verksamhet, eftersom ett ton betong orsakar ungefär ett ton CO2 vid anläggningen. Det betyder att när du flyttar in i din lägenhet i huset byggt av betong har du förbrukat din hållbara livstidsförbrukning av CO2. Hållbar tillverkning av cement och betong handlar alltså om mycket kraftig reduktion av CO2. För detta krävs helt nya cement-processer, koldioxidlagring och mycket omfattande energieffektivisering.

För att inte ”CSR” skall bli missvisande som term bör de insatser som företaget gör ha en tydlig (och trovärdig) ambition att ta sig hela vägen mot hållbarhet inom en relativt kort och överskådlig tidsrymd. Annars lurar ju bara CSR-begreppet kunder och investerare som inte alls bidrar till hållbarhet genom företaget.

Låt mig ta ett annat exempel. Tillverkning av ett kilo bomull konsumerar i genomsnitt 15 000-20 000 liter färskvatten. I flertalet bomullsproducerande länder minskar färskvattentillgångarna för befolkningen, i synnerhet för de fattiga. Detta är bara ett av de omfattande hållbarhetsproblemen med bomullsproduktion. Vilka krav kan vi ställa på CSR-arbetet i ett modeföretag i Sverige som tillverkar och säljer bomullskläder? Jag tycker att det är rimligt att kräva att den absoluta vattenförbrukningen reduceras kontinuerligt (och inte bara den relativa). Utan färskvatten ökar som bekant barnadödlighet och sjukdomar mycket snabbt. Är det förenligt att minska absolut vattenförbrukning och att samtidigt öka produktionen? Det måste det vara! Annars måste ett ansvarigt företag byta, grödor, byta marknad eller allvarligt arbeta för återanvändning. En marknadsutveckling som bygger på att miljö och sociala förutsättningar bryts ned någon annanstans för att företaget skall tillfredställa sina kunder kan inte vara förenlig med CSR. Långsiktig överlevnad och hållbarhet kräver ett förändrat synsätt och ansvarstagande.

Många av de utmärkta exempel som Per tar upp i boken bidrar helt säkert till att ta företagen en bit, ibland en bra bit, mot hållbarhet. De krav jag ställer upp ovan kan därför tyckas hårda, men det är inte utan orsak, och som nämnts ovan, i linje med GRI. Trots att mer pengar än någonsin satsats på både ”hållbarhetsarbete”, CSR och på välgörenhet under de senaste tio årens högkonjunktur så är vi inte på väg att lösa utmaningarna ovan.

Tvärtom har nästan samtliga utmaningar ovan förvärrats påtagligt. Detta innebär att företagen, globalt sett, behöver ta ett betydligt större ansvar än vad som är fallet idag. Företagen behöver på allvar utveckla sina verksamheter med CSR i fokus istället för att tillämpa CSR som något med vars hjälp man kan skyla över i grunden ohållbara affärsmodeller.

Mitt råd till företag blir alltså att läsa och inspireras av exemplen, men att sedan göra en ordentlig utvärdering av den egna hållbarheten. För de flesta företag betyder verklig, långsiktig hållbarhet ett skifte av strategi.

I boken är perspektivet att hållbarhetsarbete är lönsamt. Det är sant i många fall. I boken menar Per Grankvist att det är så långt företagens ansvar sträcker sig. Men om verklig hållbarhet kräver större insatser än vad som är lönsamt i det korta perspektivet, vems ansvar är det då?

Niclas Ihrén, Tällberg Foundation

Artikeln har också publicerats av MiljöAktuellt

/Redaktionen

ANNONS

ARTIKELN HAR 1 KOMMENTAR:

Gör skillnad på cement och betong…

gustaf 2009-10-09

Prenumerera på kommentarerna kring den här artikeln via RSS rss


Lägg till som Technorati-favorit Bloggtoppen.se Affärsverksamhet bloggar