Sylvia Earl är en av världens främsta djupvattensforskare och en levande legend. Knuten till National Geographic Society och ett rad andra prestigefulla institutioner utsågs hon till Time magazines första “Hero for the Planet”, har kallats “Her Deepness” av the New Yorker Magazine och fick häromåret TEDs pris (se hennes tal nedan). Ändå har jag lyckats undgå att höras talas om henne och det enda jag tänker är om denna lite, lätt kutryggiga 74-årig kvinna verkligen kan dyka? Hon verkar ha läst mina tankar.
-Det första folk brukar tänka när de ser mig är om någon som är född 1935 fortfarande kan dyka, börjar hon. Men så länge jag kan andas syre, så länge kan och kommer jag också dyka.

Hennes ögon glittrar till och i nästa ögonblick vänder hon åldern till sin fördel:
- Jag är gammal nog för att veta att världen fungerar även innan plast.

Det är inledningen på en föreläsning om tillstånden i havet idag, om det rovfiske vi människor bedriver. Med lugn röst berättar Earl om hur vi dumpar skräp i vattnet och vad det gör med havets varelser. Om döende rev, alger som växer hämningslöst och om hur vår aptit på sushi utarmar tonfiskbestånden i världen. Hon pratar om det som är den andra obekväma sanningen och som hänger samman med den första obekväma sanningen om atmosfären eftersom havet kan absorbera co2.

En timme senare applåderar vi våldsamt när hon slutat. Vi står upp och applåderna fortsätter i en evighet innan vi under tystnad, som deprimerade av det allvarliga läget, lämnar salen. Med mig har jag också insikten om att det var en av de mest gripande och omskakande föreläsningar jag bevittnat. Och att jag aldrig mer vill äta fisk som inte är märkt med symbolen för hållbart fiske.

Fotnot: Talet från Ted (nedan)  är förkortat i jämförelse med det hon höll på BSR. Men precis lika gripande.

Richard Reed undrar om jag vill ha en fruktsmoothie och jag ber att få hans personliga favorit vilket visar sig vara mango och passionsfrukt. Han har jeans och en svart cardigan över sin tshirt och med sin avslappnade, oskyldiga look är det mer sannolikt att han innehar någon junior roll i bolaget som idag omsätter över 1,2 miljarder kronor, än att han skulle vara en av dess högsta chefer. Reed är en av hjärnorna bakom bolagets kommunikationsstrategi där språket, med sin karaktäristiska kompisjargong, spelar en stor del. Han påverkar dock snabbt att det inte handlat om att språket inte är något de skapat utan att det snarare varit ett beslut som handlat om att inte använda något annat språk än det som de själva använder på företaget.

En annan av deras strategier har varit att inte lyfta fram hållbarhetsarbetet som något särskilt. Dels för att Reed torrt poängterar att kunden i första hand väljer smoothies baserat på vilken som smakar bäst, inte vilken som är miljövänligast. Dels för att, som han uttrycker det.
- Jag har alltid känt att en massa prat kan sabba intergriteten hos ett företag. När man pratar mycket om något känns det plötsligt inte lika mycket som det faktiskt kommer från en genuin önskan om att göra bra saker. Dessutom är det ju så att man i första hand ska göra saker, att kommunicera dem kommer, av naturliga själ, på andra plats, konstaterar Reed.

I intervjun för CSR i Praktiken Live berättar Reed om den roll värderingarna har i bolaget, om vilken roll det säregna språket spelat för bolaget och vad han lärde sig när Innocent anklagades för greenwashing i augusti 2008.

Du hör intervjun i vårt poddradioprogram CSR i Praktiken Live. Klicka ovan för att börja lyssna. Om du hellre vill ladda ner programmet kan du göra genom att klicka här eller hämta det via iTunes.

För att det ska vara möjligt måste den politiska diskussionen om klimatpåverkan vidgas från dagens fokus på utsläppskällor, som transporter eller kraftproduktion, till ett systemperspektiv på hela samhällssektorer, som livsmedelsproduktion. Det skulle helt klart underlätta om man vill engagera fler företag och företagsledare, som lätt ställs utanför dagens diskussion.

Låt mig ta mitt företag, Max Hamburgerrestauranger, som ett exempel. Vi är ett tjänsteföretag i livsmedelsbranschen, där hela vår klimatpåverkan kommer från våra inköp av produkter och tjänster. Vi utnyttjar transporter, köper in energi och råvaror till våra hamburgare. Just nötköttet i våra hamburgare står för övrigt för 70 procent av vår samlade klimatpåverkan.
I Sverige och EU står livsmedelskedjan, från jord till bord, för någonstans mellan 25 och 35 procent av klimatpåverkan. Det är ungefär lika mycket som transportsektorns andel av de svenska koldioxidutsläppen och nästan lika mycket som hela energisektorn släpper ut i EU.

Samtidigt slipper livsmedelssektorn alltför lätt undan i klimatdebatten när den politiska debatten handlar om transporter och energi, trots att det är just genom ett systemperspektiv som mycket skulle kunna göras genom ganska små medel.
Det handlar om så självklara saker som att uteslutande köpa miljömärkt el, använda bilar som går på förnybara bränslen och att välja energieffektiva lokaler. Som många företag kan vittna om är dessutom minskad resursförbrukning, genom energieffekt ivitet och snålande på el eller vatten, lönsamma åtgärder som det är rentav oansvarigt att inte genomföra.

Ett ytterligare steg är att ge kunderna möjlighet att styra sin klimatpåverkan genom att göra det möjligt för dem att fatta informerade beslut. Max klimatmärker därför all mat på menyn och ger därmed kunden ett val. Dessutom klimatkompenserar vi för samt liga kvarvarande utsläpp genom trädplantering, vilket också bidrar till ekonomisk utveckling i afrikanska länder.
Allt detta är åtgärder som mängder av företag i Sverige och i världen skulle kunna genomföra snabbt på frivillig grund. Varför sker det då inte?

Ett av de viktigaste skälen är, som sagt, att tjänsteföretagens möjligheter att påverka producenter och leverantörer av till exempel energi, transporter och råvaror, ständigt underskattas. För egen del tror jag till och med att det i många fall är en mer effektiv väg att gå.

Genom att Max och alla andra konsumenter av energi och transporter börjar ställa krav, så uppstår också det marknadsekonomiska tryck som krävs för att transport- och energisektorerna ska börja ställas om av kommersiella skäl, snarare än genom politiska krav. Jag är övertygad om att det dessutom är en lättare diskussion.

För att uttrycka det enkelt: för mig är det egalt från vilken leverantör energin till våra restauranger kommer eller vilket bränsle som används för våra transporter, så länge som det är det mest klimatsmarta valet. Likadant är det naturligtvis för hotell, internetleverantörer, tidningsföretag och många andra tjänsteföretag, som genom att ställa bättre krav på andra företag kan förändra hela dynamiken på marknaden.

Därför måste klimatsmarta livsmedel bli en lika stor fråga i den politiska klimatdebatten som minskad klimatpåverkan från transporter och energiproduktion. Det är dags att politiker och näringsliv börjar samarbeta på allvar i denna viktiga fråga. Den politiska modellen i Köpenhamn havererade. Låt oss göra ett nytt försök. Vi på Max och resten av näringslivet är beredda att dela med oss av våra tankar och förslag.

Richard Bergfors, VD Max Hamburgare

Världens mest hållbara företag är General Electric, följd av energijätten Pacific Gas and Electric och logistikföretaget TNT. H&M är bästa bolag i Skandinavien med sin fjärde plats. Andra skandinaviska bolag på listan är Atlas Copco, Novozyme, Vestas, Novo Nordisk, SCA, Statoil och Neste. Hela listan hittar du här.

Heaps säger att han tror att företag och investerare skulle vara mindre skeptiska mot hållbarhet om företagen var mer transparenta. “En av de saker som har hållit tillbaka hållbarhetsfrågan på Wall Street är att företag har verkat i det tysta. Man måste vara transparent om man som företag ska bli tagen på allvar. Först då kan man gå bortom plattityder och diskutera saker som människor verkligen bryr sig om.

Heaps says he believes that consumers and investors will be less jaded about sustainability if companies are more transparent. “One of the things that have held back the sustainability movement on Wall Street is that on many of these issues, companies operate in a black box,” he says. “You need to have transparency if you want people to take you seriously. Then you can get beyond platitudes and discuss issues that people really care about.”

Dessutom hävdar vissa att slängd mat är en global rättvisefråga: Enligt experter som citeras i The Guardian så skulle man kunna rädda minst 1 miljard människor från svält om britter och amerikaner slängde mindre mat. Argumentet är att den totala tillgången på mat i världen då skulle öka, livsmedelspriserna skulle gå ner och därmed skulle fler personer i fattiga delar av världen skulle få råd att köpa mer mat. Ett förenklat argument, förvisso, men kanske värt att fundera på.

Vad gör då företagen åt det överflöd av mat som tycks vara legio i välmående länder? Flera företag har kommit på lösningar för att ta hand om det som annars skulle slängas. Ett exempel som jag noterat i Hong Kong är Pret A Manger (som säljer lunchmackor och liknande) som affischerar i sina restauranger om att man vid dagens slut skänker bort all osåld mat till behövande.  I Singapore är Apex-Pal, som äger restaurangkedjor i hela Sydostasien, det första företaget i stan att i egen regi omvandla matreser till energi. Det behövs, eftersom det slängs tillräckligt med mat i Singapore under ett år för att fylla 890 simbassänger. Dessutom räknar Apex-Pal att spara runt 300 000 singaporedollar om året på att börja återvinna.

Att omvandla mat till biogas är förmodligen det vanligaste sättet att ta tillvara på matrester, men jag funderar på om inte vissa livsmedelsproducenter skulle kunna göra ännu mer nytta om den mat de producerade helt enkelt var tillräckligt välgjord och god för att att vi skulle vilja äta upp hela rätten, till exempel genom att dra ner lite på matfusket? Det vore väl miljöansvarigt om något?

Den här korta filmen från Hong Kong ger både exempel på lösningar för att ta hand om slängd mat och förklarar varför vi borde se till att inte lägga mer på tallriken än vi tänkt äta upp.

För den som vill lära sig mer om hur man kan minska svinnet i sitt eget hushåll rekommenderas den här lättlästa broschyren från Konsumentföreningen Stockholm: Släng inte maten! En liten klimatsmart guide om mat.

- När det gäller våra restauranger i Sverige så arbetar vi ständigt för att hitta sätt att optimera det befintliga, investera i ny teknik som förbättrar eller stötta innovationsprojekt som kan ha en positiv effekt för oss på längre sikt, förklarar svenska McDonald’s CSR-chef Petra Dahlman för CSR i Praktiken.se. Detta gäller samtliga områden men inom restaurangbyggnad och drift ligger fokus på energieffektivisering, utrustning, belysning, minska vattenförbrukning, användning av kemikalier, återvinning etc. Två av projekten som svenska McDonald’s genomför följs dock med extra stort intresse från internationella McDonalds.

-  Ett exempel på innovationsprojekt är ju exempelvis laddstationen för elbilar på restaurangen på Lindvreten (något CSR i Praktiken.se rapporterade om i april 2008). Ett annat är vår återvinning av frityroljan till naturbiodiesel för våra egna transporter, förklarar Dahlman.

För en tid sedan rapporterade vi om Chipotle Mexican Grill (som f.ö. tidigare ägdes av McDonald’s) och deras två testrestauranger. McDonald’s har valt att istället för att göra enskilda konceptrestauranger testa 10 olika koncept på olika restauranger snarare än att försöka koncentrera dem i en och samma restaurang. Men huvudmålet är klart – att minska energianvändning och mängden sopor. Kedjan spenderar varje år 1,7 miljarder dollar på energiförbrukning och 1,3 miljarder dollar på sophantering enligt Langart. Med tanke på att varje sparad dollar är en dollar extra i rörelseresultat är det inte konstigt att man har fokus på frågan i dessa tider – det bidrar ju både till minskade utsläpp och ökad aktieutdelning.

Ett sätt att sänka tröskeln är förstår att sänka priset, men i en ny studie från Naturvårdsverket behöver dock inte ett högre pris vara en tröskel. Enligt undersökningen är det så många som 69 procent av svenskarna som föredrar att köpa varor och tjänster från företag som arbetar för att begränsa klimatförändringen, en ökning från 62 procent för ett år sedan. Andelen som kan tänka sig att betala fem procent extra för detta har samtidigt ökat från 76 till 81 procent.

- Det är intressant att så många kan tänka sig att betala mer för att begränsa klimatförändringen, trots att vi befinner oss i en lågkonjunktur, säger Maria Ågren, generaldirektör vid Naturvårdsverket i en kommentar. Viljan att betala extra är störst bland kvinnor, där 86 procent svarar ”Ja, absolut” (36 procent) eller ”Ja, troligen” (50 procent) på frågan om de kan tänka sig att betala fem procent extra för att begränsa klimatförändringen.

Hos CSR i Praktiken.se systertidning En lagom dos grönt .se märks också trenden. Sedan starten har En lagom dos grönt.se lockat tusentals prenumeranter men under de senaste månaderna har intresset för att få tips på hur man kan leva lite grönare exploderat. Antalet prenumeranter på nyhetsbrevet ökar just nu med 45 % per månad och på Facebook är En lagom dos grönt.se faktiskt den just nu snabbast ökande konsumentrörelsen för miljövänliga produkter i Sverige och har fått över tusen fans på bara några veckor.

– Det är fantastiskt att intresset är så stort och att så många vill förändra sina köpbeteenden, säger Elin Wickström, grundare och redaktör. Hon fortsätter:
– Vi startade En lagom dos grönt .se eftersom vi själva tyckte det var svårt att hitta bra och lättillgängliga köpråd om gröna produkter. Det finns visserligen många bloggar och tidningar som skriver om nya miljövänliga produkter men ingen som faktiskt löpande testar produkterna och ger råd om vad som är bäst.

Andra exempel på företag som hängt på trenden och arbetar för att det ska bli lättare för konsumenterna att välja miljövänligt är exempelvis Arla, med sin numera klimatkompenserade Yoggi, SAS som numera har gjort det möjligt att köpa utsläppsrätter för sin flygresa som en del av bokningsprocessen, och alla banker som numera erbjuder olika typer av miljöfonder.

]]> http://www.csripraktiken.se/2009/12/01/okat-intresse-for-miljovanliga-produkter-bland-svenska-konsumenter/feed/ 0 http://www.csripraktiken.se/2009/11/19/fabriken-som-producerar-allt-utom-avfall/ http://www.csripraktiken.se/2009/11/19/fabriken-som-producerar-allt-utom-avfall/#comments Thu, 19 Nov 2009 07:00:31 +0000 Redaktionen http://www.csripraktiken.se/?p=5082 Allt fler stora företag har hoppat på tåget mot att producera noll avtall, ett produktionssystem som inspirerats av naturen där det ju inte finns något som heter avfall. Frilansjournalisten Marc Gunther bloggade nyligen om Liptons fabrik och gjorde liknelsen med en buske eller ett träd där årets döda löv blir mylla för nästa års produktion.

När Liptons ägare Unilever bestämde att man bara skulle köpa Rainforest Alliance-certifierade teer fick det stor betydelse eftersom teproduktion, liksom kaffe, har en stor negativ miljöpåverkan om det inte odlas på rätt sätt. Fabriken i Suffolk, Virginia, hade redan tidigare ett system för att återvinna så mycket som möjligt av sitt avfall men händelsen inspirerade de anställda att göra ännu mer. När man nu visste vad som hände med teet innan det nådde fabriken bestämde de anställda sig för att försöka reducera miljöpåverkan efter att det lämnat fabriken. Sagt och gjort, en fjärdedel av fabrikens 400 anställde bestämde sig för att bokstavligt talat följa tepåsarna ut på soptippen. Fabrikschefen Ted Narozny kommenterar i intervjun med Gunther: “Vi blev ganska smutsiga och luktade illa. Men de som åkte till tippen blev våra återvinningsambassadörer.”

Historien om Liptons nollavfall är särskilt intressant ur svenska ögon. För de åtta procent av avfallet som inte kan återvinnas eller komposteras förbränns och blir fjärrvärme. Med svenska mått skulle det innebära att många företag redan idag är nollavfallföretag eftersom deras avfall blir fjärrvärme. Vi tycker dock inte det är rätt att anklaga Lipton för greenwashing – faktum är att Lipton sorterat sitt avfall i så många fraktioner som möjligt för att kunna återvinna så mycket om möjligt, och den del som inte gick att sortera (intressant nog från fabrikens personalrestaurang) blir i alla fall värme, den gick inte till spillo på samma sätt som inget går till spillo i naturen.

Det är samtidigt en enorm förbättring i jämförelse med att köra osorterat avfall till tippen (vilket tyvärr är väldigt vanligt i USA). Och en lektion i kommunikation för svenska företag som vill berätta vad de gör på engelska.

I den internationella kategorin fick två svenska företag pris; Flygbussarna för sin kreativa kampanj för att gestalta att det är smartare att ta buss än bil till Arlanda, och Max Hamburgare för sitt initiativ att klimatredovisa koldioxidpåverkan på menyerna. Priserna är välförtjänta och ett bra exempel på hur man kan kommunicera vad man gör och hur man kan hjälpa sina kunder att göra ett miljövänligt val med ödmjukhet och helt utan pekpinnar.

Det finns dock även två andra pristagare som är värda att uppmärksamma lite extra. Den första är fastighetsskötselbolaget Aster Group som i år lanserat sin första hållbarhetsrapport med fokus på miljö. Rapporten är föredömligt enkel och tydlig, påminner lite om Ben&Jerrys sätt att kommunicera, och förmedlar en känsla av att de är engagerade i miljön på ett vardagligt sympatiskt sätt. (En kul detalj: i ett försök att leva som man lär har man inte bara använd miljöcertifierat papper utan man uppmanar även kunderna att när de läst rapporten, riva loss och gräva ner omslaget då det innehåller blomfrön och blir en liten rabatt.) Klicka här för att läsa rapporten.

Den andra pristagaren är the Cooperative Group som fick pris för sin integrerade kampanj där man i många olika medier kommunicerat vad som är poängen med ett kooperativ. Vi tycker att filmen är lite väl lång (2:30 min), men den har ett bra budskap och det är ett sätt att åskådliggöra att kooperativt företagande finns i hela samhället.

Klicka här för att titta på programmet (25:00 min).