Det är också en bra affär för Göteborgs Energi som slipper köpa bensin till sina tjänstebilar och som därmed tar ett viktigt steg mot att slippa köpa in annan energi än den man själv producerar, samtidigt som man i full skala kan testa och utvärdera hur bra de egna laddstationerna fungerar ur ett användarperspektiv. Det är naturligtvis också en fjäder i hatten för lokalpatrioterna – nu kommer ju de lokalproducerade tjänstebilarna också drivas av lokalproducerad energi.

]]> http://www.csripraktiken.se/2010/06/16/goteborg-energi-forst-ut-med-volvos-elbil/feed/ 0 http://www.csripraktiken.se/2010/05/27/battre-mat-och-billigare-sopor-pa-restaurang-pontus/ http://www.csripraktiken.se/2010/05/27/battre-mat-och-billigare-sopor-pa-restaurang-pontus/#comments Thu, 27 May 2010 06:00:34 +0000 Redaktionen http://www.csripraktiken.se/?p=5988 Restaurangen jobbar medvetet med att försöka få gästerna att äta mer grönsaker och mer protein. Man vill få gästerna att äta i första hand grönsaker, sen fisk-och skaldjur, sen fågel, lamm, gris och till sist nötkött.

“Nötköttet vi serverar kommer från kor som bara ätit gräs, vilket anses vara mest koldioxidneutralt. Det kostar och smakar därefter . Det är en fantastisk råvara”, kommenterar kökschefen Andreas Hedlund i en artikel i tidningen Salt & Peppar. Det handlat dock inte om att ge gästen en miljölektion eller angripa deras moral – filosofin är att gästen ska kunna äta vad de vill, men med gott samvete.

Vid sidan om att försöka få gästerna att ändra sina matvanor en smula och upptäcka hur god mat kan vara även när den inte innehåller kött, sparar restaurang Pontus! också genom att köpa in hela djur. Det gör att kilopriset sjunker men gör samtidigt att man kan ta tillvara på allt på djuret.

Restaurangen har också energisnåla köksmaskiner (något som lönat sig i vinter när energipriset varit högt) och ligger i framkant när det gäller sin sopsortering. Man undviker förpackningar i så hög utsträckning som möjligt och allt avfall källsorteras. “Att vi separerar matavfallet tjänar vi på ekonomiskt, eftersom vi betalar 30 öre kilot för matavfallet istället för 1,60 för blandade sopor”, berättar Hedlund. Det gör att restaurangen sparar runt 40 000 kr i sophämtningskostnader samtidigt som avfallet går till produktion av biogas som bland annat används för att driva bussarna som passerar utanför restaurangen med jämna mellanrum.

Undersökningen skänker upphov till två frågor:
1) Betyder det att svensken bara svarar politiskt korrekt?
2) Är det alldeles för komplicerat att helt enkelt ta reda på hur spararens pengar investeras?
Jag tror att båda förklaringarna kan vara riktiga. Men jag tror också att vi i finansbranschen måste ta ansvar och bli mycket bättre på att informera på ett sätt att det blir enklare att göra medvetna val. Att göra det klimatsmarta pensionssparandet enkelt.

De senaste åren har vi svenskar blivit betydligt bättre på vanliga vardagsinitiativ för att spara på klimatet – släcka ljuset, sopsortera och handla ekologiskt. Och det är bra. Jättebra.

Men det är ändå bara en försvinnande liten andel av pensionskunderna som känner till vilken enorm effekt deras sparande faktiskt kan åstadkomma för en hållbar och ansvarsfull samhällsutveckling. Många förstår inte heller att de faktiskt kan påverka.  Den positiva effekten vid klimatvänliga sparinvesteringar är faktiskt betydligt större än att släcka lampan. Det betyder naturligtvis inte att vi ska upphöra med våra vardagsinitiativ. Vi behöver dem också.
Däremot måste vi bli betydligt mer medvetna om varifrån de stora klimateffekterna kommer, att vi kan bidra och påverka genom vårt sparande.

Svenskarnas kunskap om var och hur deras sparpengar investeras måste därför förbättras väsentligt. Men det är en tuff utmaning. Och här har finansbranschen ett stort och viktigt arbete att göra. Att göra det klimatsmarta pensionssparandet enkelt.

De flesta känner idag till att det inte finns någon motsättning mellan hög avkastning och ansvarsfulla investeringar. Tvärtom. Internationella studier visar till och med att ansvarsfulla investeringar ger högre avkastning.
Och det är i det segmentet som framtidens pengar kommer att finnas.

Vi svenskar måste därför använda vår makt att påverka och engagera oss. Vi måste ställa krav och frågor kring våra sparpengar. Och kräva att få svaren. Frågan är dock hur lätt det är att få svaren.

Det är ett problem idag att en ansvarsfull investering för bolaget X inte följer samma kriterier som för bolaget Y. De normer på vilka bolagen bygger sina investeringsbeslut är inte generella och bakom skylten etisk fond kan vitt skilda policyer och strategier gömma sig. Den enskilde spararen kan lätt hamna i en situation där äpplen jämförs med päron.

Men är alltså inte bara bolagen som behöver vara transparenta – vi investerare måste också vara det. Vi behöver göra tydligt vilka kriterier som används, om kriterierna gäller alla investeringar eller bara enstaka fonder och på vilka grunder vi väljer att exkludera från investeringar.  Finns inte informationen att finna på hemsidor, kräv svar från din rådgivare! Vi förvaltar dina pengar – och det är ett stort förtroende. Och en möjlighet att påverka.

Hur pengar placeras är nämligen ett stort och viktigt sätt för varje sparare att på egen hand påverka världen och klimatet i en positiv riktning. Och samtidigt få en god avkastning. Skälet: Bra pension med gott samvete helt enkelt.

Stina Billinger, Samhällsansvarsstrateg, SPP

SPP är en del av Storebrand, tillsammans är vi en av Nordens ledande koncerner för sparande och försäkringslösningar. SPP erbjuder kvalificerad rådgivning och ett brett sortiment av pensionslösningar för företag, organisationer och privatpersoner. SPP har idag drygt 500 anställda och huvudkontoret ligger i centrala Stockholm. Storebrandkoncernen utmärker sig bland annat genom sitt fokus på samhällsansvar och är bland de ledande i Europa inom ansvarsfulla investeringar.

Lorie Wigle är chef för Eco-Technology på Intel och den som är ansvarig för att bolagets produkter både produceras så hållbart som möjligt och för att de är så energieffektiva som möjligt. Hon är också ordförande i Climate Savers Computing Initiative, en koalition av företag som jobbar för att öka energieffektiviteten hos datorer och servers. I intervjun berättar Wigle bland annat hur det kan komma sig att företag som normalt konkurrerar om att presentera nya produkter i en rasande hastighet väljer att samarbeta om att förbättra energieffektiviteten.

I programmet ger Wigle också råd om var man ska börja om man vill minska klimatpåverkan hos sina it-system och så svarar hon på en fråga från en av våra läsare; är det möjligt att applicera cradle-to-cradle-tänkande när man producerar mikroprocessorer?

Du hör hela intervjun i vårt poddradioprogram CSR i Praktiken Live. Klicka ovan för att börja lyssna. Du kan också lyssna på programmet via iTunes.

Fotnot: I intervjun talar Wigle om att Climate Savers Computing Initiative sparat energi motsvarande 37 miljoner ton CO2. Det är nästan 70% av målet att spara 54 miljoner ton CO2 innan 1/7 2011 – (CSCI har förskjutet kalenderår).

De tysta bussarna är dubbelt så bränslesnåla som jämförbara dieselbussar, har en räckvidd på ca 480 km mellan tankningen av vätgas som räknas ta mellan åtta och tio minuter. Tekniken i bussarna kommer från Ballars Power i Vancouver så bussarna är på fler än ett sätt föremål för lokalpatriotism. Bussarna, som har en livslängd på 15 år, kommer också vara föremål för uppmärksamhet långt efter spelen eftersom det också är första gången man gör ett storskaligt test med vätgasbussar i linjetrafik och dessutom i vinterklimat med besvärlig terräng.

Se mer om bussprojektet nedan.

Skridskoarenan The Richmond Oval, ritat av Cannon Design, är värd för alla skridskogrenar och är en av de mest imponerande byggnaderna, både storleksmässigt och hållbarhetsmässigt. Byggnaden är LEED Silver-certifierad och är helt tillverkad av kasserat trä vilket gör det till den hittills största yta i världen där man använt detta som material.

Taket har en storlek på ungefär 100 gånger 200 meter (2 hektrar) eller, för att använda olympiska liknelser, nästan lika stort som sju olympiska ishockeyrinkar. Det trä som används kommer från de skogar som skadades av en omfattande skalbaggeepedemi här i British Columbia (delstaten där Vancouver ligger) och är virke som man därför ofta brukar anse som obrukbart. Genom att använda träet i limträbalkar blir det dock brukbart och genom att använda det i en olympisk arena har delstatsregeringen i British Columbia både velat gynna de skogsägare som drabbades svårt ekonomiskt av epedemin och samtidigt inspirera andra runt världen att göra samma sak. Kanske är detta något som man skulle kunna använda allt det trä som välte i Smålan under stormen Gudrun och som fortfarande ligger lagrat på flera platser längs E4:an i Småland?

Det regnvatten som faller på byggnaden samlas in och används inomhus på ställen där vattnet inte ska drickas, exempelvis för att spola i toaletterna. Vattnet samlas även upp i en liten damm framför arenan där det används för bevattning. I dammen kommer också att växa olika typer av växter som har förmågan att rena vattnet innan det släpps ut i den närliggande Hollybridge Canal. Den spillvärme som uppstår när man gör is för skridskobanorna återvinns och används bland annat för att värma både byggnaden och för att hetta upp varmvatten. Med tanke på byggnadens storlek och dess vattenbehov gör det att man kan spara mycket stora summor genom att minska på energi- och vattenbehovet när byggnaden används till vardags.

Få städer har nytta av en skridskorink och byggnaden är därför ritad för att kunna användas på en rad olika sätt även efter spelen. Efterssom alla byggnader är handikappanpassade (de paraolympiska spelen hålls ju sedan några decennier alltid på samma plats som de olympiska spelen) kommer byggnaden att användas för många handikappsporter, exempelvis rullstolsrugby och rullstolsbasket förutom att vara en multisportarena och en stor träningsanläggning.

Om man ska bygga en sportarena är det dumt att inte studera The Richmond Oval eftersom den har allt man kan önska sig – ett tilltalande yttre, ett genomtänkt inre och driftskostnader som är väsentligt mindre än “traditionella” multisporthallar.

Diskussionen är dock långt ifrån ny – exakt samma diskussioner föregick klimatkonferensen i Stockholm 1972.
- U-länderna skrek i högan sky! De satte miljöhänsyn i motsatsförhållande till tillväxt och såg alla lagar som ett sätt för de rika länderna att beröva u-länderna på de fabriker de längtat efter! Sverker Åström ler åt minnet och åt de många parallellerna till upptakten inför klimatmötet i Köpenhamn 37 år senare.

Vi dricker te i hans takvåning i centrala Stockholm. Trots sina 94 år är Åström fortfarande lika skarp i sina analyser och åsikter som i de många tv-inslag och tidningsklipp jag läst under åren. Åström är fortfarande aktiv – på ett sidobord står datorn där han följer nyhetsflödet och han blir uppriktigt glad över de internationella tidningar jag tagit med mig. När jag sneglar på telefonlistan som ligger vid telefonen noterar jag namnen av flera av Sveriges främsta politiker och diplomater – ännu ett tecken på hans aktivitet.

Som Sveriges FN-ambassadör spelade Åström en avgörande roll för att FNs allra första internationella konferens med miljöfokus kom till stånd, den så kallade Stockholmskonferensen 1972. Konferensen medförde att miljöfrågan för första gången handlade på den internationella politiska agendan och att en lång rad länder vidtog åtgärder för att kartlägga hur miljön mådde i sina respektive länder.

Som ett svar på utvecklingsländernas oro om att miljökraven skulle hota deras tillväxt poängterade Indiens dåvarande premiärminister Indira Gandhi i sitt inledningstal att ”vi (utvecklingsländerna. Red. Amn.) inte kan vrida klockan tillbaka och återgå till ett naturalistiskt leverne!” I sitt tal refererade Gandhi till att människan i tusentals år levt i harmoni med naturen och menade att vi måste fråga oss inte bara vilken värld vi vill leva i, men också vilken typ av människa vi vill ska leva i denna värld.

Att man inte borde fortsätta som man gjort dittills stod klart redan 1972. Under Stockholmskonferensen pängterade Robert McNamara, chef för Världsbanken, att det senaste seklets utveckling hade bidragit till ”monstruösa övergrepp på livskvaliteten i utvecklade länder”. Inför min intervju med Sverker Åström tittar jag igenom några av talen från Stockholmskonferensen 1972 och det slår mig att många av talen lika gärna skulle kunna ha hållits i Köpenhamn 2009.

För oss som mest känner Åström som en av Sveriges främsta toppdiplomater under många år kan hans inblandning i Stockholmskonferensen verka oväntad, men även detta är ytterst ett resultat av att diplomatin måste reagera på tidens strömningar i samhället, menar Åström. Under 1960-talet hade de negativa effekterna av industrialiseringen börjat uppmärksammas runt om i världen. I början av decenniet fick Rachel Carsons bok Tyst vår mycket uppmärksamhet eftersom den visade vilka skadliga effekter det ovarsamma hanterandet av växtgifter i jordbruket fick på ekosystemen. Boken satte igång en miljödebatt  i bland annat USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna, Västtyskland och Sverige.

Flera spektakulära olyckor bidrog också till den ökade medvetenheten, som när tankfartyget Torrey Canyon gick på grund i engelska kanalen i mars 1967 och orsakade svåra föroreningar längs 20 mil av den engelska sydkusten och ytterligare 8 mil av den franska atlantkusten. Över 15 000 fåglar dog och i efterhand visade det sig att de kemikalier som användes för att sanera stränderna orsakade nästan lika mycket skada som oljan. Lägg sedan till massförgiftningen orsakade av kvicksilver och PCB-utsläpp i Japan, massdöden av fiskar i floden Rhen och att föroreningar som flöt på ytan av den kraftigt förgiftade floden Cuyahog i Ohio fattade eld vid flera tillfällen. Det är lätt att förstå att att förut att grogrunden var den rätta för miljöorganisationer över hela världen och många av de organisationer som idag medverkar i Köpenhamn grundades vid den här tiden.

- Under 1967 upprättades en lista med tänkbara ämnen för kommande konferenser i FN:s regi. Högst upp på denna lista fanns förslaget om ”en konferens för ickemilitär spridning av kärnvapen” vilket vi förstod bara var en täckmantel för att amerikanerna skulle få ännu ett forum för att sälja sin egen kärnkraftsteknologi till resten av världen, förklarar Åström och han föreslog därför att man istället skulle ordna en konferens om miljöeffekterna.

Eftersom Sverige både var neutralt och åtnjöt stort förtroende i FN-sammanhang var Sverige en ideal aktör att lägga förslaget och Åström, med sin långa diplomatiska karriär, var dessutom den perfekte mannen för uppdraget. Då Åström hade det svenska utrikesdepartementets och regeringens fulla förtroende att sy ihop ett förslag kunde han i princip på egen hand utforma det utan att vara i behov av instruktioner från Stockholm. Som professionell diplomat höll han dock naturligtvis dem informerade om vad som pågick och Åström avslöjar att en av de politker han regelbundet bollade idéer var Olof Palme.

Jag frågar hur Palme reagerade när Åström först föreslog idén om en miljökonferens.
- Åh, han tyckte det var en utmärkt idé! Sverige hade ju redan profilerat sig internationellt inom biståndsfrågor, nord-syd-frågor och rättvisefrågor. Palme, som både kände av tidens strömningar och var lite av en opportunist, tyckte att miljöfrågorna var ännu ett område där Sverige kunde ligga i framkant och hålla en hög profil internationellt, förklarar Åström och tillägger: Palme var dock alltid väl påläst på miljöfrågorna och behövde därför aldrig matas med information från mig.

FN:s dåvarande generalsekreterare U Thant tyckte det svenska förslaget lät klokt men i brist på egna rådgivare blev det Åström som fick skriva utkastet till resolution för en miljökonferens.

- Jag minns hur Thant slog ut med händerna och utbrast ”jag har hundra experter på ekonomi i stab men inte en enda på miljö”, berättar Åström som skred till verket. Han författade ett utkast till resolution för att ordna en konferens, baserad på senaste vetenskapliga fakta från det då relativt nystartade Naturskyddsverket.

I sitt arbete försökte Åström balansera det visionära mot det realistiska. Han pekade bland annat på att tidpunkten var rätt, att ämnet skulle kunna vara ett sätt för FN att minska den spända atmosfär som rådde i FN till följd av kalla kriget och inte minst på att det fanns ett skriande behov av upplysning på miljöfronten för världens politiker. I december 1968 antogs så resolution 2938 i generalförsamlingen. Man hade beslutat att ordna en konferens som skulle handla om hur mänskliga aktiviteter påverkade både miljön och människans hälsa.
- Knappt en enda stavelse ändrades mellan mitt förslag och det som lades fram för generalförsamlingen! utbrister Åström nöjt och sträcker sig efter sin tekopp.

Förstod du att du skrev historia när du skrev utkastet till resolutionen?
Åström tittar på mig med allvarlig min under en lång sekund innan han säger med lika saklig som stolt röst.
- Ja, det gjorde jag.

Plötsligt blir det väldigt påtagligt att jag dricker te med en historisk person. Det sägs att utvecklingen kan ta en ny riktning för att rätt person råkar befinna sig på rätt plats i rätt tid, med rätt förutsättningar. Och det var nog det som hände i FN-skrapan i New York i slutet av 1960-talet när Åström tog de första stegen mot den debatt om klimatet vi har idag. I den resolutionen Åström skrev nämndes bland annat klimatförändringarna för första gången vid namn i ett dokument från FN-organ. Även om växthusgasernas effekt på planeten dock inte var ett separat ämne på Stockholmskonferensen några år senare berördes det på olika sätt. Indira Gandhi pratade exempelvis om vikten av att människan åter måste lära sig att man bara kan ta så mycket från jorden och ur atmosfären som man sedan återför. Trettiosju år senare är det huvudämnet på den stora konferensen i Bella Center i Köpenhamn.

Ser du paralleller med det motstånd som fanns inför Stockholmskonferensen 1972 och den i Köpenhamn 2009?
Åström nickar.
- Stormakterna protesterade och konspirerade naturligtvis, rädda för begränsningar för den egna industrin. En av de högljudda motståndarna var Storbritannien som var särskilt rädda för pålagor, berättar Åström. Efter resolutionen fortsatte han använda hela sitt diplomatiska register för att få de olika partnerna att komma till Stockholm med öppet sinne. Men okunskapen hos politikerna om vikten av att skydda miljön var bitvis lika stor som motsättningarna mellan parterna. Med jämna mellanrum blev Åström påmind om hur det kalla kriget påverkade diskussionerna när parter envisades med att lägga in politiska värderingar.

- Sovjet var ett hundra procent motståndare till mötet, berättar Åström med förvånansvärt munter röst samtidigt som han knaprar på en havrekaka och jag förstår att en komisk poäng lurar runt hörnet. Åströms torra humor är tydligt opåverkad av ett långt liv.
- Jag minns hur några Sovjetiska representanter i ett möte med allvarliga miner förklarade för mig att miljöproblem inte existerade i kommunistiska Sovjet utan bara i kapitalistiska länder som USA!

I de historiska återblickar av hur miljöfrågan diskuteras historiskt inför Köpenhamnsmötet pratar man ofta om betydelsen av konferenserna i Rio de Janeiro 1992 och Johannesburg 2002, tjugo respektive trettio år efter Stockholmskonferensen som i sin tur var avgörande för att de två skulle komma till stånd. Sverker Åström tog de första stegen genom sin idé att ordna miljökonferens och var inbjuden som hedersgäst till Rio som en markering av den betydelse han haft på utvecklingen. Åströms stora roll blir också tydlig när man läser den nyutkomna och mycket intressanta boken From Stockholm to Johannesburg and beyond – the evolution of the international system for sustainable development governance and its implications av Lars-Göran Engfeldt och som beskriver det politiska spelet om hållbarhetsfrågorna från mitten av 1960-talet och framåt.

Testunden är slut. Jag reser mig, tackar men när jag tar på mig ytterrocken slår dig mig att jag glömt ställa en fråga.
I relation till många andra betydelsefulla händelser under din långa karriär som toppdiplomat – hur värderar du ditt arbete med att få till stånd Stockholmskonferensen under de där åren i New York i slutet av 1960-talet?
- Jag är inte högfärdig… börjar Åström.
- … men om det är något som ska stå på min gravsten så är det att jag tog initiativ till Stockholmskonferensen 1972.

Under hösten har förberedelserna inför mötet i Köpenhamn varit ett återkommande ämne på CSR i Praktiken.se. Vi har rapporterat om hur klimatförhandlingarnas komplexitet kan speglas i ett enda samtal, hur många organisationer konkurrerar om uppmärksamheten när det gäller att sätta medial press på förhandlarna, och vi har pekat på varför det är viktigt att också företag ringer våra klimatförhandlare och förklarar att det inte finns någon bred konsensus i näringslivet om att hållbarhet och tillväxt står i motsatsförhållande till varandra. Vi har dessutom tittat närmare på helt ny forskning som visar att kostnaderna för företagen att reducera sina utsläpp är mindre än man tidigare räknat med.

En röd tråd genom hela vår rapportering har varit vår vilja att visa att Kina, parallellt som sin fortsatta utbyggnad av kolkraften, är på väg att bli ett klimatsmart föregångsland, både av hänsyn till miljön men kanske lika mycket av inrikespolitiska skäl. Som vi konstaterade i analysen det politiska spelet bakom Kinas bud härom veckan handlar det lika mycket om nationell säkerhet. Vi följde Huang Ming, grundare av solenergijätten Himin Group under hela hans Sverigebesök och fick därmed en unik inblick i hur han, som Kinas egen solkung, ser på framtiden. Vi fick också en bra inblick i arbetet inför förhandlingarna och hur det politiska taktikspelet ser ut i praktiken när jag intervjuade Connie Hedegaard, dåvarande klimat och energi-minister i Danmark och EUs blivande klimatkommissionär, och pratade om hur hon ser på de förhoppningar man kan ställa på mötet gav perspektiv på Kinas politiska spel.

För er som är intresserade av vad som händer i Köpenhamn har vi gjort en guide till de bästa guiderna inför Köpenhamn. Jag kan också rekommendera er att göra som mig, och följa vad som händer i Köpenhamn via den officiella sajten COP15, via GreenBiz Marc Gunter och svenska MiljöAktuellt.

Ming  jobbade länge inom oljeindustrin fram tills  dess att  han insåg att industrin befann sig i en återvändsgränd och valde att starta upp ett solenergibolag i sitt garage. Femton år senare sysselsätter företaget 7 000 personer i världens största produktionsanläggning för solvärmesystem i Dezhou i Kina, omsätter mångmiljardbelopp och har gett över 200 miljoner kineser tillgång till soleenergi. Nästa steg är att bygga helt soldriven stad i Dezhou (som fått smeknamnet Solar Valley) och ambitionen är att bygga liknande städer över hela världen. Goldman Sachs gick förra året in med hundra miljoner dollar i bolaget och grunden för global expansion är lagd. Inte konstigt att Ming fått smeknamnet Kung Sol. Vi frågar kungen hur han ser på sin historia och vad fick honom byta från olja till sol?
- Jag upplever att flera stora företag saknar de känslor, direkt från hjärtat, som Himin, mitt företag, bygger sin framgång på. Tidigare, när jag arbetade inom oljeindustrin, gick jag bakåt i utvecklingen som människa och fann att det heller inte gynnade min karriär som affärsman. Ming pausar innan han fortsätter:

- När jag sedan fick en dotter 1986 insåg jag att hennes generation, och generationen efter det, inte skulle bli glada på mig om jag stannade inom oljeindustrin. Den insikten gjorde att jag lämnade oljeindustrin några år senare för att starta upp något nytt och hållbart. Människor brukar vakna upp när jag berättar om min historia och om mina drömmar för dem, det hoppas jag även svenska företag ska förstå.

I Kina är solenergin starkt kopplad till den fattiga befolkningen på landsbygden. Det är också där som efterfrågan på Himins produkter är som störst. Men trots detta vänder sig Himin SEG till ett helt annat segment, nämligen de rika i storstäderna. Huang Ming motiverar sin strategi med att man i Kina måste förändra överklassens beteende för att det på sikt ska ge utslag på hela befolkningen, samtidigt som det är där de stora pengarna finns. Hans strategi är tydligt kommersiell men också ideell.

Finns det inte en risk att Kinas fattiga befolkning går miste om en teknik som i stor skala både är billig och framställer grön energi?
- Nej det är inte så vi ser det, Himins SEGs affärsmodell går ut på att tjäna mycket pengar och därför måste vi satsa på Kinas rikare befolkning i större städer. Bara genom att sälja till de mest rika kan Himin uppnå sina ekonomiska mål och samtidigt influera andra klasser i städerna att följa deras exempel. Utmaningen ligger i att kraven på våra produkter i det sementet höjs. Produktionen blir dyrare och priserna stiger vilket i längden kan göra det svårt för de fattiga att få råd med soceller och solpaneler. Därför är det tänkt att vi genom våra donationer ska se till att tekniken når ut till de fattiga ändå. På så sätt kan vi förbättra för hela samhället samtidigt som vi tjänar stora pengar på det.

Du återkommer hela tiden till kopplingen mellan hållbarhet och lönsamhet. Går det igen också i er produktutveckling, är samhällsansvaret en lika stor del av det arbetet?
- Ja, vi har bland annat startat upp skolor både i syfte att kunna bidra till samhället och få fram nya produkter. Jag insåg att det i Kina är svårare för en medelbegåvad ingenjör att få jobb än vad det är för en jordbrukare och såg tvärtemot många andra en möjlighet att knyta kompentena arbetslösa studenter till vår verksamhet. Vi såg helt enkelt en möjlighet där andra såg problem. Under min vistelse Sverige har jag också kommit att diskutera möjligheten för svenska studenter att komma till Kina och utveckla solenergin. Jag tror att det är sådana samarbeten som i längden öppnar dörrar för Himin att bli en global aktör som kan bidra till hela världens energiförsörjning.

När Huang Ming, ett par dagar efter vårt första möte, talar som huvudakt på MR-dagarna möts vi av en bilduppvisning av sällan skådat slag. Det är tydligt hur viktigt det är för honom att påvisa stadens äkthet för omvärlden och att det inte är något billigt pr-trick han kommit för att tala om. Något som tyvärr gör det rörigt för åhörarna att hänga med i även om bilderna från staden är häpnadsväckande.

Vid sidan av sitt företagande sitter Huang Ming även som folkrepresentant i  kinesiska parlamentet och han har därmed stort inflytande över landets klimatpolitik. Hans vision är att världens elbehov till 90% täcks av solenergi år 2050 (50% 2020) och i år vann han Business Weeks “Greener China Business Awards”. Tidigare i år bjöds han också till Tyskland för ett personligt möte med Angela Merkel och med tanke på hur många som vill höra Kung Sol prata är det oklart om det var Merkel som gav Ming audiens eller tvärtom.

Men trots att han står med ena benet i politikens värld är han återhållsam och vill inte ge klimatförhandlingarna i Köpenhamn någon avgörande roll för framtiden. Intressant nog är hans tilltro till världspolitiken som lösning för klimatproblemen är mycket liten. På frågan om han föreberett Himin på vilken väg man ska gå, beroende på utfallet av Köpenhamnsförhandlingarna, så svävar han på svaret, uppenbart ovillig undviker han att diskutera Kinas roll i dessa. Slutligen svarar han och menar att besluten som tas ändå inte är något som företaget tänker på.

- Det  enda som kan driva på en global förändring på klimatområdet är kommersialisering. Politikens  roll är att accellerera kommersialiseringen så att företag kan bli global och tjäna pengar på att förbättra världen. För att vara ärlig så tänker jag och mina medarbetare inte så mycket på Köpenhamnsförhandlingarna. Mitt företags viktigaste ledstjärna är självförtroende och vi kommer fortsätta vår verksamhet oavsett hur utfallet blir. Inser politikerna hur viktigt det är med kommersialisering, ja då kommer vi att kunna växa snabbare, annars fortsätter vi som vi gjort innan.

Men kan det inte vara bra för de företag som inte känner sig trygga nog att gå ut på den globala marknaden att det finns en politisk uppbackning som möjliggör att de kan få stöd och resurser ändå?
- Jag tror att världens stora problem vad gäller grön energi och hållbarhet är att många företag är allt för beroende av politiskt understöd och politisk agenda. Det utgör en stor psykologisk barriär när man litar på någon annan för mycket och detta hindrar många företag från att växa och bli globala. Min roll som politiker har varit att komma med idéer och tipsa om hur Kina kan utvecklas till att bli mer hållbart. Ibland behöver det inte vara så komplicerat som ni i väst så ofta gör det till. Min modell kan föras över till många länder och jag tar i framtiden gärna emot studenter till mina skolor i Kina.

Det är värt att understryka att det är affärsmannen Huang Ming snarare än politikern Huang Ming som framträtt i våra samtal och att han i det politiska rummet uttrycker sig något annorlunda och mer diplomatiskt än vad som var fallet i våra samtal. Men oavsett vilken Huang Ming man möter lyckas han vända upp och ner på den bild som många av oss har av Kina som industri och global påverkansaktör. Landet är långt ifrån så underutvecklat som så många av oss ibland tror. Huang Ming är långt ifrån den enda klimatentreprenören i landet, och att utvecklingen på områden såsom solenergi bara är i sin linda. Det finns med andra ord all anledning för svenska företag att lära känna och studera hur kinesiska företag arbetar med CSR i praktiken.