Hanlon och Frost menar att den grundläggande orsaken till Googles senaste agerande är att ”cyberattackerna” – som inneburit intrång (eller försök därtill) i ett antal människorättsaktivisters e-postkonton – har visat att företaget inte klarar att skydda sina användares personliga information. Detta innebär i sig en stor affärsrisk för ett IT-bolag, vare sig man vurmar för mänskliga rättigheter eller inte. Hanlon och Frost skriver:

“As Google has said, the attack was on ‘corporate infrastructure’ and ‘theft of intellectual property’. We infer that the attack was so severe that it put the company’s business model at risk. Moreover, the company could not protect personal information of individuals. This suggests that Google’s withdrawal has nothing to do with human rights; rather, it has to do with Google’s inability to protect the personal information of its customers.

The helplessness of Google to protect client information would surely have brought catastrophic consequences for its business. This is the reason Google pulled-out. The human rights claims are a public justification from a company that has come under consistent home-based criticism for operating in the Mainland. Positioning the firm as a champion of human rights wins more support than acknowledging the continuous uncertainty of doing business in the Mainland.”

(CSR Asia Weekly, Vol. 6, Week 13, min betoning.)

Författarna pekar på att Google erbjuder sina tjänster i ett flertal andra länder som också kränker mänskliga rättigheter. Varför har inte Google lämnat exempelvis Vietnam, Mexico eller Ryssland?

Samtidigt är det inte bara Google som motiverar affärsbeslut på publikfriande människorättsliga grunder. Hanlon och Frost nämner bl.a. amerikanska Go Daddy som säljer domännamn i Kina. Företagets ledning har i spåren av Googles agerande högtidligt kungjort att man lämnar den kinesiska marknaden för att man är ”concerned for the security of individuals”. Samtidigt har företagets verksamhet i Kina gått dåligt på sistone, och man har en marknadsandel på mindre än en tiondels procent… Ytterligare exempel på företag som agerat på liknande sätt ges i texten, och författarna frågar: ”Are we seeing the development here of a public rhetoric that might one day be known as the ‘Google Defence’? ”

Rob Hanlon och Stephen Frost tar vidare upp frågan om huruvida Human Right Watch, Amnesty International och andra människorättsgruppers berömmande tillrop efter Googles beslut verkligen är till gagn för människorättsfrågan i Kina. Det korta svaret är: nej. Istället för att hylla företag för symboliska handlingar borde organisationerna istället peka på vikten av att företag på ett strategiskt sätt hanterar affärsrisker kopplade till MR, menar författarna.

Jag kan rekommendera den som intresserar sig för problematiken som Google-fallet innebär att läsa hela artikeln. Den kritiska analysen är en uppfriskande motvikt till den glada CSR-kör som sjungit Googles lov på sistone (utan att för den skull göra något utlåtande om huruvida det var en bra idé av Google att lämna Kina).

—

Se även: Utländska företags ansvar för yttrandefriheten på internet i Kina (csriasien.se, november 2009)

Nu har man också sammanställt resultaten, som presenteras i en rapport på projektets hemsida. Det finns egentligen inget att förvånas över i företagens svar, men jag drar ändå tre slutsatser av det jag läser:

1. Samordnade investerarprojekt är vägen framåt

Den höga svarsfrekvensen på 84 % måste betyda att bolagen tycker att det var mödan värt att svara på enkäten trots att de troligen redan drunknar i andra enkäter från olika håll och kanter från analytiker, studenter och andra som vill veta mer om bolagens CSR-arbete.

Vad är det som gör att just den här enkäten besvarades? Sannolikt att man kunde ge information till tretton investerare på ett bräde.

Detta tror jag är framtidens melodi – samordnade SRI-initiativ. Både för att det är mest resurseffektivt för företagen att mötas av en större grupp investerare samtidigt (vare sig det gäller enkäter eller ägardialoger) – och för att ägarna ändå är intresserade av samma information (för ingen hade väl tänk öppna den där hemliga mappen märkt insiderinformation, om det nu finns någon sådan i CSR-hyllan) så varför inte samordna sig och dela databank?

2. Mänskliga rättigheter upplevs fortfarande som det mest snåriga CSR-området för bolagen att förstå sig på

Bara 47 % av företagen uppger att de har ledningssystem och målstyrning för mänskliga rättigheter, mot 72 % på miljöområdet. Som jag skrivit om tidigare tycks området mänskliga rättigheter ibland upplevas som något av ett mysterium för en del företag; ett fluffigt område som det är svårt att få grepp om. Men det skulle inte behöva vara så. Klarar man att bedriva ett hållbarhetsarbete över huvudtaget så borde man klara att ta reda på vilka de mänskliga rättigheterna är, identifiera hur den egna verksamheten relaterar till dessa, samt bestämma sig för vad bland detta man vill prioritera och vilka mål man vill uppfylla.

Ett första steg på vägen kan vara att bekanta sig med Amnestys modell för hur företag kan arbeta för att ta ansvar för mänskliga rättigheter.

3. Att skriva riktlinjer är lätt men att följa upp arbetet är svårt

Hela 90 % av bolagen uppger att de har riktlinjer för sitt hållbarhetsarbete. Samtidigt saknar 40 % systematisk uppföljning.  Men kanske är det inte så enkelt som att det ena är lätt och det andra svårt – kanske handlar det helt krasst om att det ena kostar relativt lite tid och pengar och det andra – uppföljningen – kräver betydligt mer resurser?

Kanske beror en eventuell ovilja att satsa resurser på uppföljning i sin tur på att man inte ser den direkta kopplingen mellan hållbarhetsarbete och affärsmöjligheter för det egna bolaget? En grupp respondenter, oklart från rapporten hur stor, såg inte sådana kopplingar, medan en annan grupp gjorde det.

Jag spekulerar fritt här, men kan hända skulle mer uppföljning ske om fler bolag kunde identifiera en möjlig affärsnytta med CSR? Det vore bra, för då blir inte CSR-arbetet ett skott ut i rymden, utan i bästa fall ett strategiskt och operativt verktyg för en affärsmässigt, miljömässigt och socialt hållbar utveckling.

Amnesty har upprepade gånger rapporterat om hur den kinesiska staten kränker sina medborgare genom tortyr, tvångsförflyttningar, arresteringar av regeringskritiker och censur av medier och internet. Svenska företag finns på plats i Kina och många sponsrar de olympiska spelen. Enligt Amnesty riskerar företagen genom sin närvaro att bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter. I ett mejl ber därför Johan Florén, ordförande Amnesty Business Group, opinionsbildarna att ge sin syn på tre grundläggande frågor.

1. Tror du att OS i Kina och den uppmärksamhet som medföljt är positivt eller negativt för de kinesiska medborgarna?
2. Ute i världen växer protesterna mot OS i Kina, men de svenska företagen håller låg profil i debatten. Skulle svenska företag kunna göra mer i debatten och i sin egen verksamhet för att värna mänskliga rättigheter?
3. Anser du att mänskliga rättigheter är “politik” och inte har med idrott och affärer att göra?

Stafetten inleds idag, sex veckor innan OS-invigningen av CSR i Praktiken.ses chefredaktör Per Grankvist och avslutas med en debatt i Almedalen under politikerveckan i Visby. Övriga opinionsbildare kommer att presenteras löpande på Amnesty Business Groups hemsida.

Jag har en djup tilltro till människans inneboende girighet. Genom alla tider har människan ständigt försökt se till att vi personligen får det så bra som möjligt, både materiellt och monetärt, en drivkraft som bidragit till samhällets kontinuerliga utveckling genom seklen. Företagandets grundtanke bygger i all sin enkelhet på att leverera de produkter och tjänster som kunderna vill ha och välskötta företag som gör detta på ett hållbart sätt genererar överskott till sina ägare – en insikt som förenar entreprenörer i såväl Göteborg som Guangzhou.

Möjligheten för människor att rösta för företag de gillar genom att köpa deras produkter är minst lika gammal som demokratin och gör att kommersialismen, en plånbokens demokrati, är en livskraftigare ideologi än kommunismen. Att tro att företag har makten att förändra villkoren för Kineserna är med andra ord varken en så absurd eller orimlig tanke som en del företag (ofta de med verksamhet i Kina) vill få det att framstå som. Men företagen måste göra det på sitt sätt, med de verktyg och vapen de behärskar; kommersialism.

Att argumentera för att ett enskild företag skulle använda högljudda protester och bojkotter för att försöka ändra landets ledning är lika naivt som att tro att ett land skulle kunna göra det. Kina behöver inget enskilt företag, ingen enskild nation och lyckas inte världens nationer ena sig i andra, lika viktiga frågor, är sannolikheten lika liten att de skulle lyckas i ett försök att bojkotta Kina. Dessutom skulle blotta farhågan att ett enskilt land i slutänden skulle välja att stå utanför bojkotten och därmed få konkurrensfördelar på en miljardmarknad som Kina, förlama alla eventuella försök till samspel.

Det må låta väldigt krasst, men jag tror man påverkar Kina och det kinesiska folkets livsvillkor i en större omfattning genom att börja med det lilla och fokusera på det kommersiella. Det kinesiska folket har alltid varit kända som skickliga handelsmän i hundratals år och för att inleda en förhandling måste man först etablera det förtroende som gör en dialog möjlig. Att börja med att skälla ut motparten är sällan ett framgångsrikt sätt för att få dem att göra det man vill, en insikt som kanske kan förklara varför så många företag har så svårt att komma till rätta med förhållandena i underleverantörernas kinesiska fabriker, trots att man genomför täta och återkommande inspektioner som resulterar i att alla i svart på vitt kan visa på hur usla leverantörerna är.

Både Ikea och Filippa K tillhör de företag som angripit problemen i leverantörsledet på annat sätt. Ikea lägger mer tid än andra på att besöka fabrikerna och genom att vara öppna med sin strävan om långsiktiga relationer arbetar man tillsammans med leverantörerna för att förbättra arbetsförhållanden och upprätta respekt för mänskliga rättigheter. För precis som Kina inte behöver ett enskilt företag eller annat land är möbeljätten inte beroende av en enskild leverantör, och den inneboende girigheten hos leverantören gör att hon gärna följer Ikeas förslag till förbättringar, oavsett om hon från början förstod vilka positiva effekter detta skulle få på personalens moral, lojalitet och effektivitet, faktorer som också kan översättas i besparingar och därmed högre marginal. Mänskliga rättigheter är därmed både politik
och affärer.

När Filippa Ks inköpare tog sig tid att förklara för en av sina Kinesiske leverantörer att orsaken till att de önskade att han skulle låta arbetarna gå ner till sexdagarsvecka var att det skulle göra dem mindre utarbetade och därmed effektivare gick han med på att testa. Försöker blev permanent och fler fabriker i området har nu börjat intressera sig för den utländska modellen som verkar gynna alla. Lika lite som något annat samhälle är Kina ett homogent jättesamhälle utan en väv av miljontals samhällen som går att påverka individuellt. Om företag siktar på att “bara” förändra synen på mänskliga rättigheter i de fabriker de arbetar med kommer resultatet bli att det förändrar hela samhället eftersom Kina i allt högre utsträckning tillämpar marknadsekonomi. De skickligaste kinesiska handelsmännen inser att andelen företag som tycker MR-frågor är viktigt ständigt ökar vilket i sin tur innebär ökade möjligheter att få sälja till dessa företag om den egna fabriken respekterar dessa rättigheter. I en värld där brott mot mänskliga rättigheter är regel snarare än undantag blir schysta villkor en konkurrensfördel – det handlar ju om tillgång och efterfrågan.

Självklart är det viktigt att som företagare inte helt gömma sig bakom rationella marknadsekonomiska argument – alla representanter för företag med tillverkning i Kina måste självklart ta sitt ansvar att förklara vår syn på MR-frågor, men de måste göra det i ett sammanhang där det får någon effekt och på icke-konfrontatoriskt sätt för Kineserna inte ska tappa ansiktet. Med det sagt vill jag dock poängtera att jag anser att det är varje företagares förbannade skyldighet att ta upp diskussionen om mänskliga rättigheter med kineserna. Den uppmärksamhet som förhållandena i Kina fått i internationella media på grund av OS kan därmed vändas till något positivt för medborgarna. Att sedan i efterhand redovisa vilka samtal man fört är därför i mina ögon en självklarhet och ett sätt för svenska företag att visa att man inte intar en alltför passiv hållning i den så viktiga frågan om mänskliga rättigheter.

Att vara kritisk innebär inte att man måste vara arg – det går utmärkt att vara både tuff och trevlig samtidigt, något som också är en förutsättning för en hälsosam relation, oavsett om man heter Carl-Henric Svanberg, Fredrik Reinfeldt eller Ingvar Kamprad. Det är ju bättre att få vara med och få möjlighet att påverka, än att bara sitta utanför och protestera.

Idrottsevenemang har i alla tider varit ett tillfälle att umgås med affärsbekanta och fundera på hur samarbeten kan fördjupas men aldrig har väl idrott och affärer varit så tätt sammankopplade som nu. Genom att såväl svenska som utländska företag fördjupat sitt engagemang i Kina inför de olympiska spelen i Peking har också möjligheterna att påverka i det lilla ökat väsentligt. I takt med att allt fler västerländska varumärken förtydligar att inkludera social hållbarhet är en del av deras värdegrund och därmed varumärke ökar deras attraktionskraft, så även i Kina. Ett faktum som bidrar till att de får större spridning eftersom fler av den snabbt växande Kinesiska medelklassen vill köpa produkter som är attraktiva i väst. Och så kan alltså köpet av en kopp Rättvisemärkt bryggkaffe på ett Starbucks nära nationalarenan i Peking paradoxalt nog bidra till att kedjan får fler chanser att prata med lokalanställda om deras rättigheter.

Utan att vara blåögd kan man nog därför påstå att affärsmöjligheterna i samband med OS i Peking har därmed gjort till att företag bidragit till att vi kommer se de olympiska spelens effekter när det gäller
mänskliga rättigheter, långt efter att elden slocknat klockan 24 den 24:e augusti.

Per Grankvist
Chefredaktör CSR i Praktiken.se

Ps. Samtliga stafettskribenter kommer att publiceras på Amnesty Business Groups hemsida.

I lördagens DN intervjuar Annika Persson några aktuella författare med Kinakännedom om hur de tycker att man ska förhålla sig till regimen i Peking och svaret sammanfattas i rubriken “Åk till Peking men blunda inte“. Hos Aftonbladet innebär det att man låter Amnesty internutbilda personalen på tidningen om mänskliga rättigheter inför de olympiska spelen så att man kan ha med det i bakhuvudet inför de reportage som kommer att göras utanför arenorna.

Som auktoritet på området är Amnesty naturligtvis en bra partner för Aftonbladet och eftersom organisationen också aktivt försöker påverka företag och organisationer att ställa krav på sina kinesiska samarbetspartners att respektera mänskliga rättigheter är det klokt att samarbeta med dem, eller någon annan organisation med insikt i mänskliga rättigheter, istället för att stänga dem ute. Amnesty Business Groups aktuella kampanj för att uppmanar bloggare att manifestera sitt stöd för mänskliga rättigheter genom en gul knapp på sin sajt lär leda till en del arga angrepp på stora företag. Det kan förhoppningsvis övertyga dem om att det finns ett utbrett behov bland konsumenter av att veta att det man köper är schysst, på många sätt.

Självfallet måste företag utbilda sig så att de på ett betryggande sätt kan säkerställa att det inte förekommer brott mot mänskliga rättigheter i sin produktion men det känns nyanslöst att som en del aktivister argumentera “den som inte är emot Kina, är med Kina” som en parafras på en argumentation som förts av maktfullkomliga ledare i århundraden. Och frågan är om inte även aktivister, som sällan ifrågasätts eftersom de ju strider för den goda saken, ändå börjar ifrågasättas eftersom deras påståenden ofta är relativt endimensionella?

I fredagens New York Times fanns en artikel om flera av de olympiska sponsorerna returnerar kritik till en organisation som kritiserat dem för undfallenhet. Aktivistgruppen Dream for Darfur, med skådespelerskan Mia Farrow i spetsen, publicerade i torsdags en rapport med svidande kritik mot de flesta större olympiska sponsorer. Aktivistgruppen hade bett sponsorerna om en rad åtgärder, från att träffa Farrow till att kontakta både FN och Internationella Olympiska Kommitten om läget i Darfur och när en majoritet avböjde slog gruppen fast att företagen gjorde lite för att förbättra läget i regionen. Det är naturligtvis en generande uppenbar pr-kupp med syfte att försöka återfå lite strålkastarljus på problemen i Darfur när fokus flyttats till Kina och sådan opportunism gör dem naturligtvis sårbara för granskningar. Coca-Cola, Johnson & Johnson och General Electric gick alla ut och kritiserade Dream for Darfur för att uppfinna en egen linjal och sedan mäta alla andra enligt den. Allra längst gick Coca-Cola som i ett skriftligt uttalande dessutom konstaterade att “det är en händelsernas ironi att en organisation som inte har minskat lidandet för en enda individ i Darfur kritiserar dem som hjälper tusentals varje dag”.

För alla oss som jobbar med seriös journalistik finns det en lång tradition att försöka återspegla båda sidor av en historia, att inte okritiskt acceptera propaganda men inte heller ensidigt kritisera någon. Det är svårt att hitta positiva sidor av en diktaturs förtryck av mänskliga rättigheter men vi kan alla hitta en vinkel som visar på att det är möjligt att förändra saker. Självklart ska dock fortfarande ställa oss frågan om de gör rätt saker och om de gör saker rätt men det finns en risk i att vi faller för frestelsen att göra Det Stora Avslöjandet som ska göra oss hyllade i Journalisten och i vår iver ignorerar de fakta som skulle kunna ge en mer nyanserad bild men samtidigt minska avslöjandets kraft

För oss som håller på med affärsjournalistik innebär det att lyfta fram inspirerande exempel på när företag förbättrar arbetsförhållanden i sina fabriker och upptäcker att det också ger dem ökade vinster i form av ökad arbetsglädje, bättre kvalitet och minskade rekryteringskostnader. Allt annat är en dålig affär eftersom det knappast är ett företagande som är hållbart i längden. På CSR i Praktiken.se bloggar vi därmed både för mänskliga rättigheter och för hållbart företagande eftersom de går hand i hand.

För att inte bli lika endimensionella som en del aktivister, och därmed riskera samma kritik som dem, är det viktigt att alla företag som rapporterar om, eller gör affärer med Kina, försöker nyansera bilden av såväl Kina, OS, som arbetet med mänskliga rättigheter.

En av demokratins viktigaste verktyg är kommersialism eftersom det leder till förbättrade levnadsvillkor som i sin tur är en förutsättning för att demokrati och fred ska kunna slo rot (vilket ju Mohammad Yunus belönades för med Nobels fredpris). Indirekt kan kommersialism leda till snabbare förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter, om så bara på de fabriker där kunderna kräver att man respekterar arbetarnas rättigheter. Låt oss hoppas att vi framöver kommer att få se fler exempel på där detta reflekteras i debatten.