Sylvia Earl är en av världens främsta djupvattensforskare och en levande legend. Knuten till National Geographic Society och ett rad andra prestigefulla institutioner utsågs hon till Time magazines första “Hero for the Planet”, har kallats “Her Deepness” av the New Yorker Magazine och fick häromåret TEDs pris (se hennes tal nedan). Ändå har jag lyckats undgå att höras talas om henne och det enda jag tänker är om denna lite, lätt kutryggiga 74-årig kvinna verkligen kan dyka? Hon verkar ha läst mina tankar.
-Det första folk brukar tänka när de ser mig är om någon som är född 1935 fortfarande kan dyka, börjar hon. Men så länge jag kan andas syre, så länge kan och kommer jag också dyka.

Hennes ögon glittrar till och i nästa ögonblick vänder hon åldern till sin fördel:
- Jag är gammal nog för att veta att världen fungerar även innan plast.

Det är inledningen på en föreläsning om tillstånden i havet idag, om det rovfiske vi människor bedriver. Med lugn röst berättar Earl om hur vi dumpar skräp i vattnet och vad det gör med havets varelser. Om döende rev, alger som växer hämningslöst och om hur vår aptit på sushi utarmar tonfiskbestånden i världen. Hon pratar om det som är den andra obekväma sanningen och som hänger samman med den första obekväma sanningen om atmosfären eftersom havet kan absorbera co2.

En timme senare applåderar vi våldsamt när hon slutat. Vi står upp och applåderna fortsätter i en evighet innan vi under tystnad, som deprimerade av det allvarliga läget, lämnar salen. Med mig har jag också insikten om att det var en av de mest gripande och omskakande föreläsningar jag bevittnat. Och att jag aldrig mer vill äta fisk som inte är märkt med symbolen för hållbart fiske.

Fotnot: Talet från Ted (nedan)  är förkortat i jämförelse med det hon höll på BSR. Men precis lika gripande.

Det är en slående inledning. Även om det säkert är en amerikansk standardinledning när man som representant för Vita Huset pratar inför grupper som vill känna sig utvalda gör den intryck på oss. Men samtidigt är det tydligt att hon har ett budskap att förmedla – det handlar inte bara om att hon tackat ja till att komma och agera dragplåster. I publiken sitter runt 1000 deltagare från 40 länder som representerar såväl den privata, offentliga och ideella sektorn. De flesta av världens 250 största företag skickar flera av sina tunga beslutsfattare hit, helt enkelt för att få en bättre uppfattning om hur världen kommer att se ut framåt. Vi sitter kring stora runda bord i Hyatt Embarcardadors grand ballroom, bokstavligt talat ett stenkast från the Ferry Building i San Francisco, och jag sneglar på namnskylten på en kvinna vid bordet nära mitt. The Bill & Melinda Gates Foundation. Intill henne sitter mannen jag småpratade med igår över minglet och som är chef för tankesmedjan Forum for the Future i London.

Liksom honom är jag ett undantag här eftersom vi båda är européer. BSR-konferensen, som flyttar mellan New York och San Francisco varje år, attraherar mindre européer när den hålls på västkusten på grund av den långa flygtiden. Å andra sidan är det fler deltagare från Asien, av omvänd anledning. Tidningen Forbes.com har utnämt BSR-konferensen till en av de 12 viktigaste konferenserna för bolagschefer  i världen under 2009 och även om BSR konferensen anses mindre viktig än World Economic Forum i Davos har den å andra sidan ett tydligare fokus på företagande. Och till skillnad från Davos är det inte en ouppnåelig dröm att komma hit – det räcker med att vara ute i god tid och betala runt 16 000 kr för en plats. Och som flera av de skandinaver som är på plats kan intyga – det finns definitivt inte någon liknande konferens i den här klassen i Skandinavien, kanske inte i hela Europa.

Precis som i Davos finns det gott om möjligheter att nätverka. Varje konferensdag börjar med en kort frukost vid de runda borden innan dagens huvudtalare börjar prata och på förmiddagen och eftermiddagen finns det flera networking breaks. Vid de stora runda borden kan man hamna med vem som helst och prata om vad som helst. Till lunch den andra konferensdagen satte jag mig vid samma bort som en kraftig herre med Texasbrytning som visade sig vara chef för Public Affairs på Walmart. En trevlig kille från en liten svensk miljöorganisation började fråga ut den kraftige herren om vad Obama betytt för dem (Ingenting! Vi jobbar med hållbarhet för det är klokt och för att det är lönsamt. Men det har inget att göra med demokraterna!) men när han såg att min namnbricka hade orden press mulnade han och vi räddades båda av att nästa talare började.

Utöver de många mindre sessioner som är en del av programmet är det också många sessioner utanför programmet som bara är öppna för inbjudna (HP ordnade exempelvis ett stort stakeholdermöte en kväll). Eftersom BSR-konferensen attraherar så många människor i branschen passar också många andra organisationer på att ordna seminarier och workshops före eller efter konferensen för att på så sätt kunna dra nytta av BSR-konferensens attraktionskraft.

Frawley Bagley fortsätter prata medan jag studerar de som sitter vid mitt bord.De ser ut som om de jobbar på någon liten startup i Silicon Valley men när mitt öga fångar deras namnlappar inser jag att allihopa jobbar på amerikanska utrikesdepartementet, på avdelningen för partnerskap. Sedan Clinton tillträdde har hon givit order om att alla amerikanska ambassader i världen ska tillsätta en tjänst som ska vara ansvariga för partnerskap i det aktuella landet. Detta gäller inte minst i utvecklingsländerna.

-Vi ska inte skicka pengar utan göra det vi är bäst på och samarbeta med företag för att lösa problem. Det är smartare och mer lönsamt att göra saker tillsammans med andra än att göra saker själv, konstaterade Frawley Bragley och förtydligade: Våra dörrar (till utrikesdepartementet) är vidöppna. Världen behöver att även de företag som redan gör mycket, som ni här i rummet, gör ännu mer.

Den optimistiska tanken om att företag ensamt kan spela en stor roll i omställningen till en hållbar värld, som präglade fjolårets konferens, verkar i år ha ersatts av en mer realistisk syn som innebär att olika parter måste samarbeta för att åstadkomma verklig innovation i samhället. De tre teman som var starkast på konferensen i år handlade om innovation och hållbarhet, behovet av att förändra samhällssystemet och nyttan av partnerskap och det är tydligt att det är frågor som ligger högt på agendan hos många av de företag som deltog på konferensen.

INNOVATION MÅSTE KOPPLAS TILL HÅLLBARHET
Innovation är viktigare än någonsin när världen förändras så snabbt som den gör nu. Fadi Gandour, chef för logistikbolaget Aramax konsterarade krasst att man inte längre kan bedriva business as usual, eftersom det inte finns något som är “as usual” längre. Vi befinner oss i “the unusual world”, som han uttryckte det. För att kunna hantera denna nya värld är innovation en nyckel.

Ett problem är att innovation och hållbarhet sällan kopplas samman i företag och bristen på en sådan koppling leder ofelbart till en ökad resursanvändning när innovationsavdelningen spottar ur sig nya produkter. I ett rundabordssamtal på konferensens sista dag blev det tydligt att detta innebär en särskild utmaning för oss i Skandinavien eftersom våra bolag traditionellt sett antingen är duktiga på innovation eller på hållbarhet, men sällan både och.

BEHOVET AV ATT FÖRÄNDRA SAMHÄLLSSYSTEMET
Det senaste decenniet har handlat mycket om att sprida best case inom hållbarhet men inte om att förändra själva systemet. Ambassadör Frawley Bagley uttryckte det elegant med den retorik vi vant oss vid från administrationen genom att säga att hela världen nu måste “omgruppera, omvärdera sin prioriteringar, och omorganisera sig i nya partnerskap”

Ernst Ligteringen, chef för GRI reflekterade över vikten av att kunna underlätta jämförelser för att lära sig av varandra. “Vi måste enas om mätetal för att kunna jämföra siffror med varandra, bli mer transparenta. Det är dags för en ny typ av transparenta samarbeten i näringslivet.” menade Ligteringen. Han varnade samtidigt för att fokusera för mycket på att kunna räkna hem alla satsningar man gör på området. “Det gör att vi försöker lösa morgondagens ekvationer med dagens sätt att räkna, använder dagens logik för att förstå morgondagens logik. Det går inte. Det är som att försöka förstå helheten men bara använda en del av ingångsvärdena.”

Richardo Young, chef för BSRs latinamerikanska motsvarighet Ethos Institute var först ut på konferensen med att yttra det som blev som ett mantra som nästan varje huvudtalare på något sätt uttalade. “Vi är i behov av en systematisk och holistisk approach till hållbarhetsfrågorna i samhället.” En av dem som höll med om det var Nikes högsta chef för hållbarhet Hannah Jones men som också adderade att ett större perspektiv på samhällsinnovation innebär insikten om att innovation inte bara pågår inom företagets väggar, något som de flesta företag ändå förutsätter.

PARTNERSKAP
Att partnerskap är ett begrepp både i tiden och på allas läppar blev extra tydligt under konferensens andra dag, även om de förhoppningar som ibland knyts till partnerskap känns alltför optimistiska och orealistiska. Mycket av pratet om partnerskap handlar om partnerskap mellan offentlig sektor och näringslivet medan den ideella sektorn ibland helt glöms bort i diskussionen, vilket är lite märkligt, särskilt som fler än en av de jag pratade med under konferensen yttrade att samarbeten med ideella organisationer är en rik källa till innovation och att förstå världen bättre.

Ur ett skandinaviskt perspektiv är diskussionen om partnerskap lite märklig. Vi har ju på många sätt redan en systematisk approach i Skandinavien och det finns många exempel på hur företag och offentlig sektor jobbar i partnerskap för att exempelvis få ut långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden, även om vi inte kallar det för “partnerskap” utan ser det som en del i den offentliga sektorns uppdrag. Däremot samarbetar näringslivet sällan med ideella organisationer för att förändra systemet utan främst för att kompensera det nuvarande systemets brister och hantera sådant som redan skett, vilket ju är ett mera reaktiv än offensivt och innovativt tillvägagångssätt.

Att döma av deltagarna är viljan från några av världens största företag att samarbeta med såväl offentlig som ideell sektor stor just nu. Genom att samarbeta med andra parter ökar chanserna både till att förändra systemet och chanserna för att upptäcka nya innovationsområden snabbare än konkurrenterna. Och det är något som alla parter tjänar på. Eller som BSRs chef Aron Cramer sammanfattade det över en cocktail: “Det är inte bara principiellt rätt att samarbeta, det är det enda sättet att samarbeta i en omstartad värld.”

- Företag består av en samling individer, en grupp människor. Och vi tar naturligtvis med oss våra värderingar hemifrån till arbetsplatsen. Det går inte att lämna sina värderingar hemma, gå till jobbet och bete sig som en tjuv!
Fadi Gandours viftar med ett pekfinger i luften som en varning. Han är grundare och VD för logistikjätten Aramax International som sedan starten 1982 har expanderat snabbt och idag blivit ett av världens största logistikföretag med över 300 kontor i mer än 200 städer över hela världen. Bolaget är listat på Dubaibörsen och kallas inte sällan för ”the FedEx of the Middle East” eftersom bolagets dominans i mellanöstern liknar det FedEx har i USA.

Men det är inte bara den snabba expansionen som gjort företaget känt utan också det på vilket man tar ansvar i samhället och det är också därför han är inbjuden som en av huvudtalarna på 2009 års BSR-konferens i San Francisco. För Gandour är en välartikulerad förespråkare för att kombinera ekonomiskt, miljömässigt och social hållbarhetsarbete och menar att en del av hemligheten bakom företagets snabba tillväxt ligger i hur man valt att organisera sig. Istället för att fokusera på storskalfördelar har man valt ett för branschen otypiskt fokus på att vara relevant på en lokal nivå.

- Vi har dragit slutsatsen att vi bara kan bli ett globalt företag om vi delar upp bolaget i små, små enheter. Varje säljenhet i företaget består av maximalt fem personer som känner och jobbar med sin lokala marknad och ser till att vi är relevanta där. Det är enda sättet för att göra ett bolag mänskligt, menar Gandour som inte delar bilden den gängse bilden av företag som organisatoriska kroppar, bitvis separerade från samhället och dess medborgare på grund av företagandets fokus på lönsamhet. Tvärtom menar han att företag inte bara har ett ansvar som vilken annan medborgare som helst, företag kan också ha känslor.

- Företag består av en samling människor och ett företag har känslor helt enkelt eftersom människorna i bolaget har känslor, argumenterar Gandour som menar att den tid när företag kunde gömma sig bakom sitt vinstintresse är över, inte bara för att det är ett otidsenligt smalt fokus men också för att det helt enkelt är lönsammare att bli sedd som en aktiv ansvarstagande medborgare av sina kunder, än att bli sedd som motsatsen. Såväl i västvärlden som i mellanöstern och i Asien ser Gandour hur det sociala kontraktet mellan privat, ideell och offentlig sektor håller på att förhandlas om. Alla aktörer måste ta sitt ansvar oavsett om det finns en gemensam överenskommen lägstanivå av hur vi ska bete oss mot varandra, eller inte.

- Den privata sektorn måste kliva in där den offentliga sektorn misslyckats. Och i frånvaron av regler måste man tillämpa självreglering, menar Gandour och ger ett exempel:
- Man kan inte släppa ut gifter nära ett samhälle vara för att det inte finns några lagar som förbjuder det. Det kanske inte är ett brott mot lagen men det är ett brott mot det lokala samhället!

Gandour menar att man inte kan prata om hållbarhet och företagens samhällsansvar utan att prata om värderingar, eller med andra ord, vilka värderingar som driver det egna arbetet mot ett hållbarare samhälle. Ett av de värden som enligt Gandour är ständigt närvarande i Aramax är ”empowerment”, som på svenska kan översättas både som självbestämmande och som att göra det möjligt för någon att uträtta något av egen kraft. Frågan är vad det innebär i praktiken?
- Det handlar om att ge människor möjligheten att bestämma över sin egen framtid, menar Gandour och fortsätter: Det handlar om känslan av delaktighet, att få forma det företag eller det samhälle man är en del av!

Att känna sig som en del av något större och med möjlighet att påverka detta större är alltså en viktig del av identiteten hos människor menar Gandour och hänvisar till att den amerikanske ekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz konstaterat att det är viktigare för en person att ha ett jobb än att ha en inkomst.

I en kolumn i brittiska dagstidningen the Guardian förklarar Stiglitz hur han nått slutsatsen. ”Utvecklingen av nya undersökningsmetoder gör att vi både kan göra en bättre bedömning av vad som bidrar till en medborgares känsla av välfärd/välbefinnande och samtidigt samla in de data som behövs för att göra den typen av bedömningar med regelbundenhet. Dessa studier verifierar och kvantifierar bland annat det som borde vara uppenbart; att effekten av att förlora ett jobb är större än det som har att göra med att enbart förlora inkomsten. Studierna visar också vikten av sociala nätverk (för att bidra till välbefinnandet hos en individ. Red. Amn.)”.

En av de största utmaningar Fadi Gandour ser i samhället är arbetslösheten bland unga.
- Idag är hälften av befolkningen i den muslimska världen under 25 år. Det är en stor tillgång och man måste se på dem som en möjlighet, inte ett problem. Samtidigt är arbetslösheten 15% i den muslimska världen, något som ofta hindrar unga från att komma in från arbetslösheten, förklarar Gandour.

Varje år delar Aramax ut hundratals stipendier till unga för att de ska kunna studera vidare men det är ett stipendium med en hållhake. Alla som får bidraget måste, som Gandour uttrycker det, betala tillbaka, genom fyra timmars volontärarbete i veckan genom att hjälpa till i sitt lokalsamhälle. Invändningen att det därmed inte är frivilligt arbete ger inte Gandour mycket för – han menar att det är en del av en uppfostran som alla unga måste få. Dessutom finns det en tydlig koppling till islam som Gandour menar är en av de mest generösa kulturerna i världen.

I islam anses det nämligen att vara ett personligt ansvar för alla muslimer att utjämna orättvisor och hjälpa dem som har det svårast. En av Islams fem grundpelare är Zakah, som innebär att man ska ge 2,5% av sina tillgångar till förmån för fattiga och behövande. En av principerna för hur Zakah ska ges handlar dessutom om att Zakah ska ges i de lokala samhällen där välståndet skapades.

Principen gäller alla goda människor och eftersom företag består av människor gäller principen därmed också företag, menar Gandour. Slutsatsen enligt honom är därför att man förutom att man kan visa på att det är lönsamt för företag att vara ansvarsfulla medborgare också kan visa att det är moraliskt riktigt för företag att vara ansvarsfulla medborgare.

Är det några seminarier man inte bör missa på årets konferens?
- Det är nästan en omöjlig fråga att svara! skrattar Pruzan-Jörgensen men när han får frågan om vilka han själv tänker försöka lyssna på nämner han marinbiologen Sylvia Earle och Alcatel-Lucents VD Ben Verwaayen. Genom att lyssna på personer som man normalt inte kommer i kontakt med eller skulle lyssna utmanar man sina egna föreställningar och tankar förklarar Pruzan-Jörgensen.
- Men skulle det förvåna mig om eBays VD John Donahoe inte också kom med några omskakande tankar om hur företag ska agera i en värld som håller på att starta om.

Han tipsar också om en fulldags workshop om hur man räknar hem sina hållbarhetssatsningar eftersom de som hittils anmält sig representerar många olika branscher och därmed kan ge många olika perspektiv på hur man gör kopplingen mellan hållbarhet och lönsamhet.

BSRs årliga konferens hålls vartannat år i San Francisco och vartannat år i New York och rankades på grund av sin blandning av människor och nivån på talare som en av de 12 viktigaste mötesplatserna för toppchefer i näringslivet av Forbes.com. Som CSR- och hållbarhetsvärldens egen motsvarighet till toppmötena i Davos attraherar konferensen över 1000 deltagare från hela världen, varav ett drygt tjugotal från Skandinavien. Och i år gör BSR också ett särskilt seminarium inriktat mot skandinaviska bolag på konferensen.

- Nordiska bolag har historiskt sett haft en stark position när det gäller både socialt och miljömässigt ansvarstagande och flera av bolagen från regionen ses som föregångare inom hållbarhetsområdet. Samtidigt ser vi att debatten i Norden inte alltid är fullt så insatt om utvecklingen i resten av världen som man skulle hoppas och jag tror därför att BSR-konferensen är ett bra ställe för dessa bolag att utforska var nordiska bolag står i förhållande till resten av världen och vilka lärdomar och utmaningar vi har framför oss, förklarar Pruzan-Jörgensen. Genom att erbjuda en särskild arena för diskussion kring detta för de nordiska företagen på konferensen hoppas vi underlätta ett bra samtal mellan bolagen om deras tankar kring detta.

Eftersom BSR-konferensen i år ligger lite tidigare än tidigare år krockar den med flera lokala konferenser i Norden (se CSR i Praktiken.se’s kalender) och vi ber därför Pruzan-Jörgensen om vad han ser är det tyngsta argumentet för att hoppa över konferenserna hemma och åka till San Francisco.
- Kanske är det just det faktum att det är en global konferens, börjar Pruzan-Jörgensen samtidigt som han sorterar argumenten i sitt huvud.
- Eftersom det är så många höga representanter på plats på konferensen – förra året var 12 av världens 20 största bolag representerade med management på plats – gör det också att man får alla möjliga viktiga perspektiv på hållbarhetsfrågan i företag och konferensen fokuserar på de frågor som företag måste adressera, inte bara hur man jobbar med IS0 26000. De som kommer till vår konferens gör det dels för att prata med sina kollegor, lära sig av akademin och utmanas av den ideella sektorns representanter, och dels för att de faktiskt vill förstå hur de kan göra bättre affärer. Och eftersom det är en konferens som varar i 3-4 dagar så finns det faktiskt tid att nätverka på riktigt, tid för att få kontakt och skapa relationer.

Den diskussion med lunch som BSR arrangerar direkt efter huvudkonferensen avslutats på fredagen den 20:e oktober har titeln BSR Conferense 2009 Highlights: A Scandinavian Perspective. Den sätt i BSRs strävan efter att bli mer lokala kunna erbjuda lokala perspektiv och erbjuda skandinaviska företag en extra möjlighet att nätverka med varandra, menar BSRs europeiske chef, dansken Peder Michael Pruzan-Jorgensen. För mer information om lunchdiskussionen och anmälan, klicka här. (Notera att diskussionen inte finns med som en del av det officiella programmet men ingår i de arrangemang som BSR genomför innan och efter konferensen för deltagare som vill fördjupa sig i olika ämnen.)

Det finns ännu inte ett botemedel til hiv/aids men Naidoos formulering av “en tyst tsunami” som sköljer över samhället och drar med sig människor har dröjt sig kvar och när vi nu upptäckt Läkare utan Gränsers flera år gamla film för att uppmärksamma HIV/Aids-epidemin i Afrika kommer den åter. En tyst tsunami. Eller en tyst lavin. Som börjar någonstans och accelererar genom snöbollseffekten, under den afrikanska solen.

Tidigare under konferensen har vi fått höra Jeffery Immelt dela med sig av sin syn på den aktuella finanskrisen (”det här är inte en cyklisk konjunkturnedgång – det är en total omstart av ekonomin där företag går under och branscher omstruktureras”) och vilka råd han skulle ge president Obama (”jag skulle börja med att undanröja alla hinder för ökade satsningar på förnyelsebar energi – det kommer visserligen kosta att fixa energiproblemet men det ändå ett lätt problem att tackla – att fixa sjukvårdssystemet däremot, det är jättejättesvårt!”). Immelt, som både till sättet, utseendet och jargongen påminner om förre president Clinton, har rört sig avslappnat fram och tillbaka över jättescenen och talat kring företagens ansvarstagande i samhället och varför han ser hållbarhetsarbetet som GEs främsta innovationsmotor och som kommer bidra till ökade vinster även i framtiden. Han bjuder på sig själv och blandar självironi med allvarliga reflektioner och får hela publiken att skratta flera gånger.

Levi Strauss & Cos VD John Anderson är ännu mer avslappnad än Immelt men det kan också vara ett sätt att maskera att han inte verkar ha förberett sig på vad han ska säga och därför låter sig intervjuas på scen, sittande bakåtlutad i en skön fåtölj. Iklädd kavaj, uppknäppt skjorta och, förstås, jeans berättar Anderson på släpig australiensiska om det faktum att Levi’s knappast haft en konsekvent strategi i hållbarhetsfrågan under de 155 år som gått sedan bolaget grundades (”vi har haft olika angreppssätt men däremot har vårt engagemang i frågan har varit oförändrat”) och hans hållning när det gäller att vara transparenta (”det är viktigare att ha transparens som princip och sedan göra fel än att inte vara transparent alls”).

Anders Dahlvig reser sig, går upp på scen och ställer sig i talarstolen, sätter glasögonen på näsan och tittar för att kontrollera att de gigantiska skärmarna i både ändar av lokalen visar samma bild som på skärmen han har framför sig. Han tittar snabbt ner på bordet närmast scenen där några ur hans entourage sitter samlat: Thomas Bergmark, Ikeas hållbarhetschef; Olle Blidholm, utvecklingsansvarig på hållbarhetsområdet; Aron Cramer, BSRs VD; Mats Lederhausen, ordförande i BSR; som för att hämta kraft och så börjar han prata.

På samma sätt som Ikea i många amerikaners ögon ses som ett småkonstigt företag som gör saker annorlunda och sticker ut i mängden ser de nog Dahlvig i talarstolen. För medan Immelt och Anderson pratar om sina respektive företags mål och visioner och delat med sig av sin syn på läget i världen på ett väldigt avspänt sätt, förmedlar Dahlvig en torr och kronologiskt korrekt beskrivning av Ikeas hållbarhetsarbete under det senaste decenniet ackompanjerad av PowerPointbildernas stolpiga punkter. Dahlvig tittar i manus, tittar upp ibland, klickar vidare, bild för bild, och det hela känns mer som en föreläsning än ett framträdande.

Som svensk tycker jag först att det är lite jobbigt att han inte är en mer driven talare och eller bjuder mer på sig själv men så noterar jag hur de vid borden runtomkring mig fylls av beundran. För även om Dahlvig inte alls är lika underhållande som Immelt och Anderson är han konkret och praktisk på ett sätt som de inte kommer i närheten av. När de andra två talat om investeringar i förnyelsebar energi och att bidra till att kunderna lever mer hållbart i fluffiga ordalag pratar Dahlvig om att then we have installed the bergvärmepump at the store in Karlstad and at the new Brooklyn store we have a färja going back and forth to Manhattan to make it easy for our customers not to take the car. Och så visar han bilder på just det.

Till skillnad mot vad jag insinuerar ovan är Dahlvigs engelska naturligtvis helt korrekt men som svensk är det lätt att förlöjliga Dahlvigs stela framträdande och det faktum att den svenska intonationen hörs tydligt i språket. Förmodligen är det ett sätt att hantera min rädsla över att andra inte ska förstå nationalklenoden Ikea, att jag själv som svensk kommer framstå som lite nördig i övriga deltagares ögon som ett resultat av det och en besvikelse att han inte är lika karismatisk som tidigare talare. Men efter en kvart har farhågorna kommit helt på skam och det är tydligt att Dahlvig och Ikea imponerar på alla, inklusive undertecknad.

Det går inte att bli annat än imponerad när Dahlvig radar upp exempel efter exmpel på vad kedjan gjort på hållbarhetsområdet, från trä, till textilier, till att eliminera barnarbete, till energiförbrukning, förpackningar och tillverkning av möbler.

”Underbara framtid, det mesta är ännu ogjort!”
Kamprads optimistiska tillrop används flitigt inom Ikea för att inspirera anställda. Hos Dahlvig anar man dock en ärlig frustration över att Ikea enligt honom fortfarande har långt kvar innan de kan kalla sig ett hållbart företag, trots allt man gjort tidigare.

Ett av Ikeas arbeten är att harmoniera lagar och regler på olika marknader och med en stor portion pragmatism och sunt förnuft beslutade man för några år sedan att man skulle låta den strängaste lagen som något land hade inom något område bli Ikeas krav. På så sätt skulle man ju också försäkra sig om att man överträffar kraven på de flesta av sina marknader. Dahlvig gör en kort paus innan han exemplifierar med att de japanska kraven bara tillät hälften så mycket formaldehyd i möblerna som inom EU och för att klara av kraven ökades Ikeas produktionskostnad för vissa möbler med 20%. Några år senare har dock Ikea hittat en ny produktionsform som gör att man både kan tillgodose kraven och tillverka dessa möbler till nästan samma pris som tidigare. Det är också ett exempel på att hållbarhetsarbetet blivit en innovationsmotor även på Ikea, även om deras VD inte säger det lika uttrycklgen som Immelt.

Dahlvig berättar om att man tagit ett beslut på att fasa ut alla produkter som är tillverkas av solitt trä och istället använder sig av den typ av sågspånstomme av sandwishtyp som ger produkter som är mer hållbara på flera sätt. Det gör också att man kan ta tillvara på mycket med av de stockar man använder och därmed spara både naturresurserna och pengar.

Efter en konstpaus berättar han en nyhet. Att styrelsen nyligen beslutat att certifiera alla egna skogar och alla fabriker för att försäkra sig om att de är hållbara. Dessutom kommer man försöka optimera produktkedjan genom att lägga sågverken så nära skogen som möjligt och möbelfabrikerna så nära sågverken som möjligt för att eliminera transporter och kunna använda så mycket som möjligt av träråvaran.

När hållbarhetsarbetet inleddes för tio år sedan var det till mångt och mycket ett initiativ från ledningen men att det nu blivit en gräsrotsrörelse inom Ikea där de anställda entusiastiskt bidrar för att spara resurser, förklarar Dahlvig och ser stolt ut.

Det är många talare på konferensen som utstrålar både pondus och prestige. Dahlvig är inte en av dem. Han står med lätt sluttande axlar vid talarstolen och utstrålar lugn och ärlighet istället. När han säger att 70% av Ikeas produkter är återvinningsbara känner man sig övertygad om att det är just så och inte resultatet av att man varit kreativ med begreppen och räknar brännbarhet som återvinning på grund av den energi som då genereras.

Det är också Dahlvigs prestigelöshet som gör att det känns helt logiskt och naturligt när han berättar att han kommit fram till att det inte längre funkar att ledningen sätter mål på hållbarhetsområdet. Istället har de valt ett annat angreppssätt och ger numera organisationen förutsättningar för den strategiska inriktningen men lämnar åt de olika delarna av organisationen att sätta sina egna hållbarhetsmål och sina egna strategier för att nå dessa mål. Han gör en kort paus för att låta detta sjunka in och en kvinna från en läskjätte som sitter vid samma bord som mig i salen ser vid nu helt oförstående ut. Hur funkar det med en chef som inte pekar med hela handen?, ser hon ut att tänka. Dahlvig svarar på hennes outtalade fråga:
- Folk gillar inte att få direktiv men man gillar att sätta egna mål. Jag är övertygad om att det kommer skapa mer energi och mer dynamik i organisationen.

När frågestunden kommer blir också Dahlvig mer energisk och dynamisk och svarar snällt och korrekt på frågor om hur de minskat sina affärsresor, att även Ikea går mot lokalproducerat och att man i sin europeiska verksamhet, som står för 80% av Ikeas omsättning, producerar 75% av varorna i Europa.

De långa och varma applåder Dahlvig får när han går av scenen är ett kvitto på att varken Ikea eller Dahlvig gör saker på samma sätt som andra bolag i allmänhet, eller kommunicerar sitt hållbarhetsarbete lika bra som amerikanska bolag i synnerhet, men att man genom sitt sätt att uppträda och agera får en respekt som säkert är djupare än de flesta andra större bolag. Om man bara tar sig tid att lyssna.

Läs mer: En morgonkaffe med Anders Dahlvig, VD, Ikea

I ditt tal målade du upp bilden av att hållbarhetsarbetet varit ett initiativ som från början kommit från ledningen men som nu blivit något av en gräsrotsrörelse i företaget. Men är inte en av de stora anledningarna till att budskapet om att snåla med jordens resurser tagits emot så bra av Ikeas anställda att det är ett tankesätt som ligger väldigt nära det man är kända för – att snåla med pengar?
- Jo, det är klart, svarar Dahlvig kort, men inte korthugget och tar en klunk från kaffemuggen som för att bryta tystnaden.

Som en bakgrund till min nästa fråga berättar jag om några av de företag som framgångsrikt implementerat ett hållbarhetstänk i sina organisationer, precis som Ikea nu håller på att göra. Det som förenar flera av dem är att de drivit hållbarhetsarbetet genom att visa att det också bidrar till några av de kärnvärden som bolagen står för. General Electrics dåvarande chef Lorraine Bolsinger vittnade om hur hon inom den nästan fanatiskt säljorienterade kulturen på GE kunnat visa att hållbarhetsarbetet bidragit till att sälja mer och därmed fått den gehör hon eftersträvat. På samma sätt berättade HPs chef för etiska inköp, Bonnie Nixon Gardiner, om hur hon och hennes grupp kommunicerat på vilket sätt hållbarhetsarbetet bidrar till en jämn produktkvalitet – en mycket viktig faktor när man vill få gehör i HPs lite nördiga ingenjörskultur. Jag frågar därför Dahlvig om orsaken till att han inte pratade om kopplingen till Ikeas historia att snåla med resurser när han talade. Eller har man inte pratat om det, ens internt?

Dahlvig fingrar lite på kaffekoppen. Han håller den framför sin prickiga slips och tänker en kort stund innan han svarar på sin mjuka skånska:
- Jaa, jo… det kunde jag ju sagt. Men jag har inte tänkt på det på det sättet tidigare.

Han ler snett åt min förvåning över hans enkla svar. Det är ett förvånande svar, men samtidigt ett svar som känns typiskt för Dahlvig. Med sin fullständiga avsaknad av prestige är det inga problem att svara att han inte vet.

Du berättade att ni arbetar för att hjälpa era kunder att göra smartare miljöval genom att ta bort plastpåsar i några av de länder där ni finns eller att satsa stort på att få folk att köpa lågenergilampor genom att bland annat ha deklarerat att ni kommer att fasa ut traditionella glödlampor på sikt. Arbetar ni också aktivt för att förändra det sätt på vilket folk tar sig till era varuhus med tanke på att en majoritet faktiskt besöker Ikea med bil?
- Det är viktigt att poängtera att vi är bättre än alternativet att handla sina möbler på många olika ställen, säger Dahlvig, nu med oväntad skärpa i rösten och det blir tydligt att han både fått frågan innan och är lite trött på den. Han fortsätter:
- Vi har en ny etableringsstrategi som innebär att vi försöker att lägga våra varuhus i närheten av köpcentrum och där det inte finns köpcentrum försöker vi medverka till att det byggs köpcentrum, som i Ryssland. Men vi försöker också se över hur vi kan underlätta för folk att ta sig till våra hus med kollektivtrafik.

Han gör en kort paus och tar en klunk kaffe innan han fortsätter.
- Vårt nya varuhus i Brooklyn här utanför New York har vi försökt bygga så miljövänligt det är möjligt vilket bland annat inneburit att det utrustats med solceller som producerar en del av energin som vi använder. Men vi har också set till att det finns färjor till varuhuset från Manhattan vilket gör att omkring hälften av besökarna nu kommer med färja, att jämföra med de mellan 5 och 15% av besökarna på våra andra hus som kommer med publika transportmedel.

Lugnet är tillbaka i rösten och med den också stoltheten, och ödmjukheten. För även om Dahlvigs budskap i ett sammanhang av välartikulerade utåtriktade och välregisserade företagsledare till en början kan kännas som det paketeras lite onödigt platt så vinner det i längden och det vet Dahlvig. Precis som Ikeas kvalitetsarbete förbättrats under de sista tre decennierna genom att fokusera på att göra det lilla rätt, att se till att varje skruv och mutter finns med och är korrekt, genom att se hur saker kan designas, produceras och paketeras ännu smartare, ännu snålare, har Ikeas hållbarhetsarbete förbättrats det sista decenniet. Och trots att Dahlvig korrigerar mig när jag benämner Ikea som ett hållbart företag och inflikar att de fortfarande har mycket kvar att göra innan de är ett hållbart företag, så är de i alla fall bäst i klassen.

Läs mer: Möbelhandlaren som vann i längden

Det finns flera konferenser som fokuserar på CSR; Boston College och Ceres ordnar sina konferenser på våren medan Net Impact och BSR är konferenserna på höstsäsongen. Men medan Boston College konferens har sin tyngdpunkt på sociala frågor, Ceres fokuserar på miljöfrågor och Net Impact på morgondagens företagande är BSR den konferens som både täcker ett bredare område, har flest besökare och tyngre talare. Eller som Rebecca Darr, programchef på Aspen Institute och mångårig besökare på BSRs konferens krasst summerar saken över en bagel; ”De som är huvudtalare på de andra konferenserna blir en av flera i en panel här. ”

Darr är klädd i en välskräddad dräkt, har skyhöga klackar, skarp blick men har lätt till skratt. För liksom Davos är konferensuniformen här lika formell som stämningen är informell. Med stora namnlappar hängande runt halsen är det lätt att inleda diskussioner och nya bekantskaper. För att understryka det är alla pauser etiketterade ”networking breaks” och de dignande kaffebuféerna serveras mitt i utställningshallen där de företag som vill visa upp sig lite extra har fått betala dyrt för att fälla upp sina roll-ups. Frukost och lunch serveras dock kring ett oräkneligt antal runda bord i den jättelika konferenssalen som utan tvivel kunde dubblera som hangar för en 767:a.

Känslan när man väljer bord är samma som när man spelar kort, förväntansfullt undrar man vilka kort som det ska visa sig att man fått på hand när alla kort är utdelade. Blandningarna är alltid oväntande och spännande; en talande exempel är en lunch när vi hamnar med en man som ansvarar för Jack Daniels whiskeys CSR-aktiviteter, på hans högra sida internationella marknadschefen för Rainforest Alliance och intill henne en kvinna ansvarig för samhällsrelationer på eBay. Lägg till det två kollegor som liknar varandra och kommer från ett konsultbolag inriktade på MR-frågor och sist, på vår vänstra sida, internetjätten Yahoos CSR-chef. Diskussionerna startar direkt och strax därefter börjar folk byta visitkort med varandra.

Och det är i en sådan blandning vi träffar Darr och börjar prata om vad hon tycker om årets inriktning. I programmet blandas större framträdanden med mindre break-out-sessions där man får möjlighet att fördjupa sig i olika aspekter av CSR, från hur man undviker greenwashing och strategier för att driva företag i länder med HIV/Aids till vilken utsträckning religionen påverkar CSR då religion ju influerar så mycket annat i våra liv. Darr tycker bredden både är konferensens största tillgång och dess största problem eftersom publiken ofta har lite olika utgångspunkter och sessionerna därför ofta stannar på en nivå motsvarande minsta gemensamma nämnare. Det finns också en risk, menar Darr, att sessionerna fastnar på en nivå som varken är djup eller bred utan någonstans mittemellan, men att ansvaret för att undvika det också vilar tungt på moderatorerna av dessa utbrytarsessioner.

En av de på pappret bredare sessionerna som snart visar sig vara mest för de insatta handlar om resultatet av vetenskapliga beräkningar om hur mycket mänsklig belastning jorden egentligen tål. Den leds av Carl Mossfeldt, chef för Tällberg Advisors som tagit sitt moderatoransvar på allvar och lyckas undvika den farliga mellannivån genom hela diskussionen. Han är en av nästan ett dussin skandinaver på årets konferens. Ikea har en handfull personer här vilket delvis beror på att Anders Dahlvig, Ikeas VD, är en av årets huvudtalare tillsammans med Jeffery Immelt från GE, John Andersen från Levi Strauss & Co och Shin-Bae Kim från Sydkoreanska telekombolaget SK Telecom.

Som på konferenser av det här slaget uppstår det informella möten i korridorerna och i den stora hotelllobbyn och det arrangeras dessutom en rad andra möten i samband med konferensen, både på hotellet och på andra platser i New York. Ett sådant möte sker mellan Ikea och WWF som träffas för att diskutera vad de kan göra i klimatfrågan. Ett annat är arrangeras av Sustainable Water Group, en sammanslutning av annars konkurrerande företag som bland andra GAP, H&M, Levi Strauss & Co, Nike och Timberland som här byter erfarenheter om vattenhantering i klädindustrin och en av kvällarna arrangerar Human Rights Watch sin årliga galamiddag efter de sponsrade mingel som avslutar varje dag.

Det inledande minglet i tisdags kväll präglades naturligtvis mycket av valbevakningen och de flesta höll ett öga på de ständigt närvarande tv-skärmarna där valresultaten sakta rullade in. Oron inför vad som skulle hända om inte Obama skulle vinna var påtaglig, ett exempel på den känsla av overklighet som präglat demokrater ända sedan opinionsundersökningarna börjat peka mot seger. Och även om BSRs ordförande, svenske Mats Lederhausen, över en öl ivrigt försökte övertyga oss om att kraften och övertygelsen om att det är långsiktigt rätt att kombinera hållbarhet och  är så stor hos bolagen att de kommer genomföra sina planer ändå, oavsett president, så undrade vi om han inte överskattar den psykologiskt kopplade negativa effekten av fyra år till med en republikan på 1600 Pensylvania Avenue.

När resultatet var ett faktum under onsdagens frukost förbyttes oron i en optimism så verklig att den nästan gick att ta på. BSRs VD Aron Cramer fick samtidigt en efterlängtad bakgrund till sitt inledningstal som ju anknöt till konferensens tema om behovet av ledarskap, något som USA förhoppningsvis får i Obama.

Men ledarskapet behövs också i näringslivet i stort, på hållbarhetsområdet i allmänhet och när det gäller en resurshushållning med värdens sötvatten i synnerhet. Även om det inte var en stor fråga på agendan så sipprade ändå frågan om vattenkvalitet och fördelningen av världens vattenresurser in i många av sessionerna och och talen. Det står därmed helt klart att H2o är nästa Co2. I flera år har ju framtidsforskare varnat för att bristen på vatten kan leda till framtida konflikter mellan regioner och länder, för att, som Goldman Sachs uttryckte saken i en rapport; ”water is the new oil”.  Nu har vatten också dykt upp på företagens radar.

Mitt i den optimism och tvärsäkra övertygelse om att hållbarhet är nyckeln till framtida lönsamhet som både General Electrics VD Jeffery Immelt och Levi Strauss & Cos VD John Andersen uppvisade dök vattenfrågan upp som en osäkerhetsfaktor. När man inser att både bolagen tillhör de i världen som har bäst kunskaper och gjort mest för att lösa vattenproblematiken i världen (den ena genom att storsatsa på att producera vattenrenare, den andra på att rena vattnet från underleverantörernas textilfärgerier) blir det än mer oroande att det finns en så påtaglig osäkerhet i frågan.

Den enighet som finns kring att vi måste gå från ett koldioxidintensivt samhälle till ett lågkolintensivt samhälle, och att ett globalt system för handel med utsläppsrättigheter är ett av huvudspåren på väg dit, saknas helt på vattenområdet. Det är inte så enkelt som att bara återföra lika mycket vatten till jorden som man pumpade upp. Man måste skilja mellan regnvatten, sötvatten och vatten som härstammar från fuktighet i jorden. Tänker man återföra vatten till en sjö vet man nu att inte bara små skillnader i ph-värde utan också temperatur hos det tillförda vattnet kan stöka till ekosystemet i sjön ordentligt. Detta framkom inte minst på ett seminarium om vatten som BSR arrangerade dagen innan huvudkonferensen började och som vi medverkade på för att öka vår egen förståelse av frågans komplexitet.

Ett annat bestående intryck från konferensen är deltagarnas vilja till samarbete. Valutgången verkar ha resulterat i en stark framtidsoptimism färga hela samhället så här dagarna efter Obamas seger men också deltagarna (en undersökning visade att 9 av 10 tror Obama kommer påverka CSR-arbetet positivt enligt en undersökning bland deltagarna). Det gör att viljan att hitta nya kontakter är ännu högre än den normalt höga nivå som kännetecknar amerikanskt nätverkande. Så snart man upptäcker att man har något gemensamt med den man pratar med eller ser möjligheter att samarbete så föreslår man det; oblygt, optimistiskt, öppet.

Och det är just genom att vara oblyga, optimistiska och öppna som deltagarna på BSRs konferens på fredagen kan klokare än fyra dagar tidigare och med konkreta idéer på hur de kan föra sina företag in i framtiden genom att låta hållbarhet och lönsamhet gå hand i hand. Och det med dussintals nya visitkort på fickan.

Ps. Det är svårt att förstå varför inga svenska konferenser lyckats åstadkomma samma stämning men i brist på de resurser BSR förfogar över (budgeten för den här konferensen lär vara runt tio miljoner kronor). Tänk vad roligt om CSR Sweden, Social Venture Network, Compass Network, Näringslivets Miljöchefer och Globe Forum skulle kunna åstadkomma tillsammans några gånger om året istället för en rad mindre aktiviteter i egen regi strösslade över kalendern? En vink om hur bra det kunde bli var ju när CSR Sweden och Social Venture Network gemensamt ordnade en diskussion i våras.  Lägg till lite expertkunskap i form av Stockholm Water Institutes globala kännedom och kontakter i vattenfrågan och man har ett grundrecept för en intressant gryta av aktuella frågor i näringslivet.