Listan innehåller över 30 seminarier och vi kommer lägga till fler under veckan i takt med att vi hittar ännu fler intressanta evenemang, både bland de över 1 300 händelser som är registrerade i det officiella programmet, och helt fristående. Har du förslag på evenemang? Eposta ditt tips till kalender(a)csripraktiken.se

Även på DowningStreet behärskar man YouTube, Twitter, Facebook och allt det andra och de olika kanalerna har en framträdande plats på webbplatsen. Trots att vi gärna ser oss själva som och pratar om oss själva som, en tekniskt avancerad nation lägger svenska regeringen av någon obegriplig anledning inte upp videomaterial på YouTube. Istället förväntar man sig att vi medborgare ska hitta till http://www.regeringen.se/sb/d/1880 där de lägger upp videosnuttar i mellan 6-12 månader innan de plockas bort.

Det är obegripligt kortsiktigt – hur ska vi då kunna följa upp om de håller vad de lovade i en video för två år sedan? Och det är obegripligt dumt att man lägger resurser på att skapa sitt eget videobibliotek av sub-par kvalitet när man skulle kunna använda sig av YouTube och därmed nå ut i den kanal vi använder.  (I skepnad av Alliansen har regeringspartierna en YouTube-kanal där man i skrivande stund lagt upp fyra (1) klipp som setts av mindre än 1 000 tittare sedan man startade för en månad sedan. Socialdemokraterna funnits på YouTube under flera år och har idag laddat upp 318 klipp som setts av snart en miljon väljare.)

Morgontidningarna har hämtar inspiration från USA och startat sajter där man ska kunna kolla vilka frågor enskilda politikerna brinner för samt hålla de stora partierna till svars för löften. Räkna med att politikerna kommer uppleva en allt större press att vara transparenta framöver. Vi som följt kraven som ställts på företag när det gäller transparens ler igenkännande och inser att det samtidigt innebär en konkurrensfördel för de aktörer som satsar på att gå i bräschen.

Oavsett vem som vinner valet i höst hoppas jag på en radikalt förändrad strategi när det gäller hur den kommande regeringen kommunicerar det man åstadkommer och det man misslyckas med. Offentlighetsprincipen är en bra grund att stå på, men det är inte förrän man gör det lätt för folk att hitta information som man blir transparent.

Anledningen till samtalet var att David Rogers besökte Stockholm. Rodgers har den officiella och långa titeln Director of Strategic Planning and Analysis på the Office of Energy Efficiency and Renewable Energy vid amerikanska energidepartementet, men är kortfattat är en av president Obamas främsta rådgivare när det gäller satsningarna på grön energi. I samband med besöket hade ambassadör Barzun tagit tillfället i akt och bjudit in ett tiotal personer från näringslivet och media för fika och frågestund.

Rogers inledde med att poängtera att det amerikanska folket har en vilja att leva hållbart som ibland överraskar. Experter hade förespått att det skulle krävas ett bensinpris på ca 6 dollar / gallon (ca 11,40 kr/liter) för att få dem ändra vanor men det skedde redan vid 3 dollar / gallon (ca 5,70 kr/liter). Obama-administrationens program Cash for Clunkers, där man fick pengar till nya bränslesnåla bilar om man bytte in sina bränsleslukande monster blev därför en omedelbar succé.

Efter en klunk från koppen med guldkant förklarade Rogers att han tror att det närmaste decenniet kommer att vara en hård strid mellan bensinbilar och elbilar men att elbilar kommer vinna då de är framtiden. På frågan om hur han såg på konfliktintressena mellan att odla bränsle och odla mat på åkrarna poängterade Rogers att USA kan vara glada som har så många naturresurser; sol, vind vatten, bergvärme, jordvärme och vågor. Detta gör att USA kanske inte behöver använda biomassa som utgångspunkt för bränsleproduktion (ex; göra etanol av majs) – dessutom finns det andra användningsområden i samhället som behöver dem bättre, exempelvis för mat.
- En av de stora hindren för utvecklingen av förnyelsebar energiproduktion i USA är det rådande låga priset på naturgas i kombination med att man hittat mycket nya gasfyndigheter på senare tid. Av all ny energiproduktion som skapades 2009 var 30 procent vindkraft och 60 procent naturgas, förklarar Rogers och ser sorgsen ut.

Istället för att bygga ut landets kapacitet att producera förnyelsebar energi kan man åstadkomma utsläppsminskningar snabbare genom att energieffektivisera. Jag frågar Rogers om vad administrationen gör på det området. Rogers drar på mungiporna och det är uppenbart att han tycker att han har bra svar på min fråga.
- En av administrationens prioriteringar är energieffektiviseringar av byggnader och inledningsvis har vi satsat på kontorsbyggnader, inleder Rogers. Nu kommer vi satsa på privatmarknaden genom att försöka få folk att förstå att man kan spara pengar. En viktig del i det är vicepresident Joe Bidens arbete med att ta fram en rapport kallad Recovering through retrofit och som visar hur vanligt folk kan spara pengar genom att minska energislöseriet. En annan del är den nya standard för energimätning som man arbetar med och som testas under 2010.

Rogers pausar för att låta mig skriva ner sitt citat innan han summerar problemet som standarden ska försöka lösa;
- Många i USA bygger sina hus på samma sätt som deras fäder skulle gjort.

En annan av deltagarna kring bordet, Peter Gimbe, kommunikationschef på Skanska, ser att jag tvekar inför Rogers uppgift om den låga standarden på privathus och erbjuder en förklaring;
- Skillnaden mellan USA och Skandinavien när det gäller energieffektivitet är att man i USA är duktiga på kontorsmarknaden medan vi i Skandinavien är duktiga när det gäller privathus.

Rogers får frågan om vad han tror sannolikheten att det blir lag om utsläppsbegränsningar.
- Det är inget snack om att det kommer komma en lag om utsläppsbegränsningar även i USA. Och orsaken till att näringslivet är positivt till en sådan lag är enkel – det eliminerar osäkerheten i deras kalkyler. Bara man vet att man måste ta med en kostnad i beräkningen så är den också hanterbar. Rogers gör en dramatugisk paus; Osäkerhet är värre än en lag om utsläppsbegränsningar!

Jag frågar Rogers om hans råd när det gäller att packetera budskapet om varför man energieffektiviserar. Om man bara pratar miljö och hållbarhet finns risken att företagsledare ser det som en pålaga istället för ett sätt att tjäna mer vilket gör att många av dem ser rött så snart man börjar prata grönt. Istället för att prata om en resursnål ekonomi i största allmänhet reduceras diskussionen i deras öron till att handla mest om miljö, snarare än strategi. Rogers tar ett bett av en svensk kanelbulle medan han funderar på svaret.
- Packeteringen är jätteviktig, börjar Rogers eftertänksamt. I det amerikanska folkets ögon är jobben och energisäkerheten (att ha kontroll över tillgången på energi, red. anm.) det viktiga och man måste därför tänka igenom sin argumentation noga med hänsyn till det.

Någon vid bordet ger ett exempel på hur olika stimulanspaketen paketerades i USA och Sverige, även om innehållet hade många likheter. I Sverige presenterades paketet som att det stimulerade ekonomin i största allmänhet medan de amerikanska ledarna gång på gång underströk att det handlade om att skapa gröna jobb.

Diskussionen lossnar och Rogers börjar själv ställa frågor och undrar bland annat om några av oss närvarande har erfarenheter och synpunkter på hur det är att komma i kontakt med den amerikanska samhällsapparaten om man vill sälja grön teknik och samtalet flyter på i alla olika riktningar. Inte sällan avbryts det med en munter kommentar från ambassadören eller från Rogers själv som är genuint intresserad av frågorna men som samtidigt verkar ha ett hälsosamt perspektiv på dem.

Det här kunde vara vilket löst sammansatt, avslappnat möte som helst, tänker jag, Men så meddelar en assistent plötsligt att herr Rogers har ett tight schema och att han måste vidare till nästa plats och sen flyga vidare och vi påminns om vem han faktiskt rådger. Kvar på hans plats står en vit kaffekopp, med guldkant och statsemblem.

Diskussionen är dock långt ifrån ny – exakt samma diskussioner föregick klimatkonferensen i Stockholm 1972.
- U-länderna skrek i högan sky! De satte miljöhänsyn i motsatsförhållande till tillväxt och såg alla lagar som ett sätt för de rika länderna att beröva u-länderna på de fabriker de längtat efter! Sverker Åström ler åt minnet och åt de många parallellerna till upptakten inför klimatmötet i Köpenhamn 37 år senare.

Vi dricker te i hans takvåning i centrala Stockholm. Trots sina 94 år är Åström fortfarande lika skarp i sina analyser och åsikter som i de många tv-inslag och tidningsklipp jag läst under åren. Åström är fortfarande aktiv – på ett sidobord står datorn där han följer nyhetsflödet och han blir uppriktigt glad över de internationella tidningar jag tagit med mig. När jag sneglar på telefonlistan som ligger vid telefonen noterar jag namnen av flera av Sveriges främsta politiker och diplomater – ännu ett tecken på hans aktivitet.

Som Sveriges FN-ambassadör spelade Åström en avgörande roll för att FNs allra första internationella konferens med miljöfokus kom till stånd, den så kallade Stockholmskonferensen 1972. Konferensen medförde att miljöfrågan för första gången handlade på den internationella politiska agendan och att en lång rad länder vidtog åtgärder för att kartlägga hur miljön mådde i sina respektive länder.

Som ett svar på utvecklingsländernas oro om att miljökraven skulle hota deras tillväxt poängterade Indiens dåvarande premiärminister Indira Gandhi i sitt inledningstal att ”vi (utvecklingsländerna. Red. Amn.) inte kan vrida klockan tillbaka och återgå till ett naturalistiskt leverne!” I sitt tal refererade Gandhi till att människan i tusentals år levt i harmoni med naturen och menade att vi måste fråga oss inte bara vilken värld vi vill leva i, men också vilken typ av människa vi vill ska leva i denna värld.

Att man inte borde fortsätta som man gjort dittills stod klart redan 1972. Under Stockholmskonferensen pängterade Robert McNamara, chef för Världsbanken, att det senaste seklets utveckling hade bidragit till ”monstruösa övergrepp på livskvaliteten i utvecklade länder”. Inför min intervju med Sverker Åström tittar jag igenom några av talen från Stockholmskonferensen 1972 och det slår mig att många av talen lika gärna skulle kunna ha hållits i Köpenhamn 2009.

För oss som mest känner Åström som en av Sveriges främsta toppdiplomater under många år kan hans inblandning i Stockholmskonferensen verka oväntad, men även detta är ytterst ett resultat av att diplomatin måste reagera på tidens strömningar i samhället, menar Åström. Under 1960-talet hade de negativa effekterna av industrialiseringen börjat uppmärksammas runt om i världen. I början av decenniet fick Rachel Carsons bok Tyst vår mycket uppmärksamhet eftersom den visade vilka skadliga effekter det ovarsamma hanterandet av växtgifter i jordbruket fick på ekosystemen. Boken satte igång en miljödebatt  i bland annat USA, Storbritannien, Kanada, Nederländerna, Västtyskland och Sverige.

Flera spektakulära olyckor bidrog också till den ökade medvetenheten, som när tankfartyget Torrey Canyon gick på grund i engelska kanalen i mars 1967 och orsakade svåra föroreningar längs 20 mil av den engelska sydkusten och ytterligare 8 mil av den franska atlantkusten. Över 15 000 fåglar dog och i efterhand visade det sig att de kemikalier som användes för att sanera stränderna orsakade nästan lika mycket skada som oljan. Lägg sedan till massförgiftningen orsakade av kvicksilver och PCB-utsläpp i Japan, massdöden av fiskar i floden Rhen och att föroreningar som flöt på ytan av den kraftigt förgiftade floden Cuyahog i Ohio fattade eld vid flera tillfällen. Det är lätt att förstå att att förut att grogrunden var den rätta för miljöorganisationer över hela världen och många av de organisationer som idag medverkar i Köpenhamn grundades vid den här tiden.

- Under 1967 upprättades en lista med tänkbara ämnen för kommande konferenser i FN:s regi. Högst upp på denna lista fanns förslaget om ”en konferens för ickemilitär spridning av kärnvapen” vilket vi förstod bara var en täckmantel för att amerikanerna skulle få ännu ett forum för att sälja sin egen kärnkraftsteknologi till resten av världen, förklarar Åström och han föreslog därför att man istället skulle ordna en konferens om miljöeffekterna.

Eftersom Sverige både var neutralt och åtnjöt stort förtroende i FN-sammanhang var Sverige en ideal aktör att lägga förslaget och Åström, med sin långa diplomatiska karriär, var dessutom den perfekte mannen för uppdraget. Då Åström hade det svenska utrikesdepartementets och regeringens fulla förtroende att sy ihop ett förslag kunde han i princip på egen hand utforma det utan att vara i behov av instruktioner från Stockholm. Som professionell diplomat höll han dock naturligtvis dem informerade om vad som pågick och Åström avslöjar att en av de politker han regelbundet bollade idéer var Olof Palme.

Jag frågar hur Palme reagerade när Åström först föreslog idén om en miljökonferens.
- Åh, han tyckte det var en utmärkt idé! Sverige hade ju redan profilerat sig internationellt inom biståndsfrågor, nord-syd-frågor och rättvisefrågor. Palme, som både kände av tidens strömningar och var lite av en opportunist, tyckte att miljöfrågorna var ännu ett område där Sverige kunde ligga i framkant och hålla en hög profil internationellt, förklarar Åström och tillägger: Palme var dock alltid väl påläst på miljöfrågorna och behövde därför aldrig matas med information från mig.

FN:s dåvarande generalsekreterare U Thant tyckte det svenska förslaget lät klokt men i brist på egna rådgivare blev det Åström som fick skriva utkastet till resolution för en miljökonferens.

- Jag minns hur Thant slog ut med händerna och utbrast ”jag har hundra experter på ekonomi i stab men inte en enda på miljö”, berättar Åström som skred till verket. Han författade ett utkast till resolution för att ordna en konferens, baserad på senaste vetenskapliga fakta från det då relativt nystartade Naturskyddsverket.

I sitt arbete försökte Åström balansera det visionära mot det realistiska. Han pekade bland annat på att tidpunkten var rätt, att ämnet skulle kunna vara ett sätt för FN att minska den spända atmosfär som rådde i FN till följd av kalla kriget och inte minst på att det fanns ett skriande behov av upplysning på miljöfronten för världens politiker. I december 1968 antogs så resolution 2938 i generalförsamlingen. Man hade beslutat att ordna en konferens som skulle handla om hur mänskliga aktiviteter påverkade både miljön och människans hälsa.
- Knappt en enda stavelse ändrades mellan mitt förslag och det som lades fram för generalförsamlingen! utbrister Åström nöjt och sträcker sig efter sin tekopp.

Förstod du att du skrev historia när du skrev utkastet till resolutionen?
Åström tittar på mig med allvarlig min under en lång sekund innan han säger med lika saklig som stolt röst.
- Ja, det gjorde jag.

Plötsligt blir det väldigt påtagligt att jag dricker te med en historisk person. Det sägs att utvecklingen kan ta en ny riktning för att rätt person råkar befinna sig på rätt plats i rätt tid, med rätt förutsättningar. Och det var nog det som hände i FN-skrapan i New York i slutet av 1960-talet när Åström tog de första stegen mot den debatt om klimatet vi har idag. I den resolutionen Åström skrev nämndes bland annat klimatförändringarna för första gången vid namn i ett dokument från FN-organ. Även om växthusgasernas effekt på planeten dock inte var ett separat ämne på Stockholmskonferensen några år senare berördes det på olika sätt. Indira Gandhi pratade exempelvis om vikten av att människan åter måste lära sig att man bara kan ta så mycket från jorden och ur atmosfären som man sedan återför. Trettiosju år senare är det huvudämnet på den stora konferensen i Bella Center i Köpenhamn.

Ser du paralleller med det motstånd som fanns inför Stockholmskonferensen 1972 och den i Köpenhamn 2009?
Åström nickar.
- Stormakterna protesterade och konspirerade naturligtvis, rädda för begränsningar för den egna industrin. En av de högljudda motståndarna var Storbritannien som var särskilt rädda för pålagor, berättar Åström. Efter resolutionen fortsatte han använda hela sitt diplomatiska register för att få de olika partnerna att komma till Stockholm med öppet sinne. Men okunskapen hos politikerna om vikten av att skydda miljön var bitvis lika stor som motsättningarna mellan parterna. Med jämna mellanrum blev Åström påmind om hur det kalla kriget påverkade diskussionerna när parter envisades med att lägga in politiska värderingar.

- Sovjet var ett hundra procent motståndare till mötet, berättar Åström med förvånansvärt munter röst samtidigt som han knaprar på en havrekaka och jag förstår att en komisk poäng lurar runt hörnet. Åströms torra humor är tydligt opåverkad av ett långt liv.
- Jag minns hur några Sovjetiska representanter i ett möte med allvarliga miner förklarade för mig att miljöproblem inte existerade i kommunistiska Sovjet utan bara i kapitalistiska länder som USA!

I de historiska återblickar av hur miljöfrågan diskuteras historiskt inför Köpenhamnsmötet pratar man ofta om betydelsen av konferenserna i Rio de Janeiro 1992 och Johannesburg 2002, tjugo respektive trettio år efter Stockholmskonferensen som i sin tur var avgörande för att de två skulle komma till stånd. Sverker Åström tog de första stegen genom sin idé att ordna miljökonferens och var inbjuden som hedersgäst till Rio som en markering av den betydelse han haft på utvecklingen. Åströms stora roll blir också tydlig när man läser den nyutkomna och mycket intressanta boken From Stockholm to Johannesburg and beyond – the evolution of the international system for sustainable development governance and its implications av Lars-Göran Engfeldt och som beskriver det politiska spelet om hållbarhetsfrågorna från mitten av 1960-talet och framåt.

Testunden är slut. Jag reser mig, tackar men när jag tar på mig ytterrocken slår dig mig att jag glömt ställa en fråga.
I relation till många andra betydelsefulla händelser under din långa karriär som toppdiplomat – hur värderar du ditt arbete med att få till stånd Stockholmskonferensen under de där åren i New York i slutet av 1960-talet?
- Jag är inte högfärdig… börjar Åström.
- … men om det är något som ska stå på min gravsten så är det att jag tog initiativ till Stockholmskonferensen 1972.

Det handlar inte om att skapa en grön ekonomi, men att skapa en stark ekonomi. En ekonomi som börjar ta hänsyn till, och sätter en prislapp på, hur vi använder jordens resurser. När ekonomin nu startar om är det samtidigt också med nya spelregler.

Av världens hundra största ekonomier är 44 procent företag. Om Walmart vore ett land skulle man med 2 850 miljarder kronor i omsättning bli Kinas 8:e största handelspartner. Det säger sig själv att företag påverkar världen genom att förändra sitt sätt att köpa varor och fokusera på hållbarhet och tänka smartare. Som när Walmart krävde att alla kinesiska tillverkare skulle reducera förpackningsstorlekar som ett sätt att både spara pengar och resurser.

För det är att ”tänka smartare” det handlar om, inte öka kostnaderna. Genom att energieffektivisera sin verksamhet får man både råd att köpa förnyelsebar el och samtidigt spara pengar. Genom att se över sin logistikkedja och prioritera tåg före lastbil och båt före flyg får man både en billigare och mindre co2-intensiv transportkedja. I båda fallen handlar det att jobba smartare.

Att som företagare ta klimatfrågan på allvar handlar inte om att vara höger eller vänster i politiken, det handlar om att vara forntid eller framtid. Och det handlar om att driva sin verksamhet på ett smartare, lönsammare och hållbarare sätt.

Eftersom frågan om utsläpp blivit politisk har svenska storföretag en därför viktig roll att spela inför Köpenhamn – de måste tala om för våra politiker att de inte tror att hållbarhet står i vägen för tillväxt. De måste påpeka att det faktiskt inte finns någon konsensus i näringslivet om att reglering är dåligt utan att regler som i detta fall skapar ett rättvisare system där alla aktörer får betala för sitt resursslöseri. Det är ett incitament som gör det lönsammare att jobba smartare och samtidigt minska sina utsläpp.

Ledaren har varit införd på SvD Brännpunkt.

- Vårt mål är att inte göra förhandlingarna till en teknisk debatt, utan till en politisk debatt, svarar hon och förklarar; När debatten tillåts bli för teknisk blir den helt fastlåst, som var fallet några år sedan. Hedegaard menar alltså att ett alltför tekniskt perspektiv riskerar att medföra att parterna lätt fokuserar på vad som i dagsläget är rimligt, istället för det som är politiskt möjligt. Det är en del av politikens spelregler, att lägga fram strategiska förslag och sedan förhandla om det. Hon tog Kina som exempel:
- Den kinesiska regeringen har sagt att de tror att de är färdiga med sin industrialisering av landet någon gång mellan år 2020 och 2030 men har inte tidigare velat kommunicera när de tror att de kan nå sin topp innan de börjar minska utsläppen av växthusgaser. I juni noterade dock regeringen för första gången någonsin att man tror att toppen kommer inträffa 2035 men det är förmodligen bara ett förhandlingsbud, förklarade Hedegaard när vi träffade henne i juni.

Igår kom alltså Kina med vad man alltså ska se som ännu ett förhandlingsbud. I en artikel i DN pekar Karl Halding vid Stockholm Environmental Institute på att man faktiskt har tuffare mål på hemmaplan än vad som nu kommunicerats. Det glädjande med budet är också att det är visar att Kina förstått att ökad tillväxt inte automatiskt innebär ökade utsläpp. Man pratar ju om att minska koldioxidintensiteten per BNP vilket är att säga att man ska söka andra vägar än hittils.
“Grön tillväxt är svaret för oss” konstaterade professor Wu Jianmin från China Foreign Affairs University är han besökte Globe Forum i Stockholm i somras. Och betoningen låg lika mycket på det andra som det första ordet. För medan andra länder kan tänka sig tolerera minskad tillväxt, eller nolltillväxt om det så skulle krävas, är Kina fångade i sina egna löften om ökat välstånd för massorna. Kina måste helt enkelt ställa om till en grönt tillväxt för att undvika uppror i leden – för dem handlar det lika mycket om nationell säkerhet som att ta internationellt ansvar.

I Sverige uppmärksammades dagen på många håll. I Stockholm höll TeaterX en improviserad teaterföreställning, uppbyggd kring publikens egna historier om klimat och hållbarhet. På bilden ovan gestaltas talet 350 med hjälp av skådespelare, delar av publiken och de tyger som användes under föreställningen. I Karlskrona illustrerade en grupp människor just var vi är idag (389) och vilken kurva vi måste se för att nå ner till 350. Lite nördigt, men effektfult på video.

Andra som syntes tydligt i demonstrationståget när det passerade längs Khao San Road i centrala delar av huvudstaden var 350.org som skapat färgglada drakar för att dra uppmärksamhet till det faktum att 350 ppm är den högsta koncenrtation av co2 som kan tillåtas i atmosfären om vi inte ska få bestående förändringar av jordens mekanismer.

- Detta är viktigt, inte bara för att återställa förtroendet för enskilda företag men för att återställa människors förtroende för marknadsekonomin. För människor vill fortfarande ha marknadsekonomi, men en marknadsekonomi som har ett samvete.

Nedan finns ett kort sammandrag av Barossos tal.

Här kommer antagligen den svenska regeringen få använda alla förhandlingskonster som går att uppbringa för att få fram konkreta och rejäla klimatåtgärder i Köpenhamn. Många länder i Europa liksom USA har under det senaste året visat att ekonomin och de egna jobben står högst upp på den politiska agendan för dem. Samtidigt har den konservativa partigruppen, EPP (som ofta brukar kunna vara lyhörd för industrilobbyns åsikter) stärkt sin ställning i Europaparlamentet efter EU-valet och hela EU-kommissionen ska precis bytas ut (vilket innebär en klar risk att den nya miljökommissionären får en ganska svag ställning i höstens förhandlingar).

Men å andra sidan så var det just under det svenska ordförandeskapet 2001 som målen för den då mycket aktuella Lissabonstrategin utvidgades. I Göteborg enades stats- och regeringscheferna nämligen om en strategi för hållbar utveckling. Det innebar att tidigare beslut om ekonomisk och social hållbarhet kompletterades med en miljödimension. Denna tredimensionella syn blev sedan även vägledande för det framtida arbetet i Lissabonsprocessen. Förhoppningsvis kommer svenska ordförandeskapet lyckas med liknande framgångar när det gäller klimatfinansieringen. Det skulle stärka Sveriges ställning som en pådrivande aktör i det internationella klimatarbetet, men framför allt skulle det vara bra för vår globala miljö.